2012

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Jag förlovade mig!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Inte någon av mina närmsta iallafall :) Men jag ser fram emot när det händer!

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov!

Vilka länder besökte du?

Bara Irland. Eller bara och bara, det var väldigt bra!

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Kanske mer kontakt med mina gamla kompisar. Dessutom ska jag bli bättre på att fara runt i Sverige och hälsa på folk jag tycker om!

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Lätt fråga. 10/8-12 kommer alltid finnas i mitt hjärta. Dessutom 29/12-12 kommer få en stor plats också!

Vad var din största framgång 2012?

Ja... Hm. Framgång och framgång. Det måste nog vara att jag lyckades få mig ett extrajobb. Att jag dessutom trivs alldeles ypperligt är ju fantastiskt. Annars är jag väldigt nöjd över mina plugginsatser. Många VG och än så länge inget U...

Dessutom är jag väldigt nöjd över mig själv som lyckades ta mig i mål i min första springtävling!

Största misstaget?

Att ta åt mig av kritik från folk som inte är helt vid sitt sinnes fulla bruk. Nästa år ska jag inte bli ledsen när någon vårdtagare på hemtjänsten (om jag får jobbet i sommar!) är arg på mig. Jag måste komma ihåg att de faktiskt oftast har en sjukdom.

Bästa köpet?

Oj. Svårt. Kanske TVn eller MacBooken. Är väldigt nöjd över båda! Annars är jag väldigt lycklig över småfynd... Till exempel i torsdags när vi skulle köpa åtta liter grädde. Vi hittade sexton 5dl-paket som hade kort utgångsdatum och på så vis sparade vi 112 kronor! 

Vad spenderade du mest pengar på?

Datorn. Eller Irlandsresan. Jag är faktiskt väldigt sparsam, så jag har inte gjort några större inköp.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Många, många saker! Att Simon vill leva sitt liv med mig. Att min bror har gift sig med en fantastisk tjej. Alla härliga stunder med min familj. När Simon fick en hel irländsk pub att sjunga Happy Birthday till mig!

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?

Kan man säga något annat än Gagnam Style? Annars är Mumford & Sons skiva något jag har jag lyssnat väldigt mycket på i år.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Svårt att säga. 2011 var också ett fantastiskt år. Men jag var iallafall mycket, mycket glad det här året!

Vad önskar du att du gjort mer?

Tränat och umgåtts med mina vänner

Vad önskar du att du gjort mindre?

Ojat mig för saker som ändå kommer att lösa sig!

Blev du kär i år?

Jag var redan kär, men jag blev ännu mer kär!

Favoritprogram på TV?

How I met your mother och Modern Family. Inte så svårsmält, vilket har passat mig perfekt!

Bästa boken du läste i år?

Jag läste inte så mycket annat än kurslitteratur. Men jag läste Hungerspelentriologin och jag gillade den skarpt!

Största musikaliska upptäckten?

Munspel är riktigt svårt, men otroligt roligt!

Något du önskade dig och fick?

Presentkort så vi kan köpa oss nytt porslin och en hushållsassistent! 

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Jag besökte Cliffs of Moher på västra Irland. Kvällen spenderades på en pub med sjungande irländare! Fantastiskt! Blir svårt att toppa!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Kanske att min träningsmotivation skulle ha varit högre...

Vad fick dig att må bra?

Ledighet tillsammans med familjen

Vilken kändis var du mest sugen på?

Oj. Jag måste nog erkänna att jag alltid har varit svag för Hugh Jackman...

Vem saknade du?

Morfar. Varje dag.

De bästa nya människorna du träffade?

Jag har inte träffat så många nya människor under året. Men under bröllopet i helgen som var så fick jag träffa Sofias släkt och familj - och de var ju underbara!

Mest stolt över?

Det måste nog vara mina studieresultat och att jag fick ett jobb!

Högsta önskan just nu?

Att alla i min närhet får vara friska och lyckliga! Då spelar inget annat någon roll!

JULLOV!

Tänkte bara snäppa in och skriva hej. Hej!

Nu har jag jobbat mitt sista arbetspass, skrivit ut min hemtenta och tvättat sista smutstvätten. Det betyder alltså att jag har gått på JULLOV!

Tänker inte plugga en sekund, det enda snoriga barnet jag behöver bry mig om är min brorson och tvätta... Bah! Eller, det kan nog behövas.

Hur som helst är jag superdupermegajättelycklig just nu. Antingen blir ni också peppade och lyckliga, eller så blir ni avundsjuka när ni läser hur jag mår. Men snälla ni, bli lyckliga! Det är ju för tusan jullov! :D

Nu ska jag sova min sista natt i Umeå i år. Jag har nog aldrig längtat hem så mycket som nu. Vill ha en skön natt med härliga drömmar, men sen får det gärna bli eftermiddag och dags för Piteå!

Tack och god natt!

Sista sucken

Idag sitter jag med årets sista hemtenta. Så fort jag är klar med den har jag jullov!! :D Men... såklart... inte ens jullovets lockningar får mig att skriva klart den. Är tentan superdupersvår? Är den svår att förstå? Svår att hitta referenser? HAHA! Nej, den här tentan känns som ett skämt. Jag ska bara skriva ihop den och sen ta jullov. Vi fick den igår och har på oss till fredag eftermiddag. Flera ur klassen skrev klart igår eftermiddag. Det vi har fyra och en halv dag på oss att skriva tog alltså fem timmar för flera ur klassen... Är väl inte helt oväntat att jag tycker den känns lätt.

Eftersom jag känner att jag har extra tid till övers så var vi på bio igår. Jag, Simon och Sara såg The Hobbit! Vi såg den i 3D och det nya: HFR. Jag blev lite halvyr av skärpan och djupet i början, men ögonen vande sig snabbt. Det var riktigt, riktigt häftigt och jag tycker absolut man ska se den i 3D och HFR om man har chansen! Själva filmen levde upp till mina förväntningar, och den var nästan bättre än jag hade kunnat hoppas. Gollum/Sméagol var superhäftig! Det känns verkligen att de har förbättrat tekniken.

Nåja. Eftersom jag har en hemtenta är det väl på sin plats att jag skriver ett blogginlägg om saker jag gör istället för att skriva på tentan. Jag har till exempel lekt lite med kameran på datorn. Ibland känner jag att jag borde mogna lite, speciellt när jag sitter för mig själv i köket och skrattar högt åt mitt utseende.

Den här kallas grodan:

Nu kommer min favorit - ekorren:

Jag vet inte vad det här ska föreställa... Kanske en sån där överläppsvikning som jag inte kan göra i verkligheten? Nåväl:

Klassikern utomjordingen:

Den här får mig att tänka på dagens skönhetsideal med superstora ögon. Det finns alltså många, oftast är det unga tjejer, som önskar att de har onaturligt stora ögon. Det är ofta man ser bilder på de som har försökt förstora sina ögon. Jag hoppas dock det stannar i bildredigeringsfasen och inte på operationsbordet. För det här ser ju inte klokt ut:

Nästa heter blockhuvud. Jag vet inte varför, men jag associerar den här bilden till Matt Damon. Som sagt, jag vet inte hur:

Den sista bilden är den roligaste av alla. Jag skrattade högt när jag såg den:

...eller?

Musikhjälpen 2012

De flesta av er känner kanske till Musikhjälpen, men för er som har missat detta kan ni gå in på musikhjalpen.se och läsa mer.

Man kan önska låtar för 50, 100 eller 200 kronor (eller mer om man så vill!) och har man tur så spelas denna låt! Varför vill man betala pengar för att kanske få sin låt spelad? Jo! För alla pengar går direkt till att barnen i slummen ska få rent vatten!

Så skänk en slant eller två och gör världen lite bättre :) Eller helt enkelt bara för att sprida sjukt bra musik!

Sista helgen i Umeå 2012

För tre veckor sedan skrev jag en hemtenta. Den var uppdelad i tre delar. Andra och tredje delen kände jag mig ganska nöjd med med första delen var jag helt förberedd på att få göra kompletteringar. Men idag fick jag veta att jag totalt hade underskattat mig själv - jag fick VG på alla delar!! Kändes helt fantastiskt! Bra start på sista helgen i Umeå år 2012.

Om en vecka är vi alltså i Piteå för att fira jul, nyår och dessutom gå på min brors bröllop! Känns underbart och jag längtar så mycket!! Varje gång jag tänker på att det bara är ett par dagar kvar tills vi får åka hem så pirrar det till i magen.

Vad har hänt under 2012 då?

Vi har ju varit i fantastiska Irland! Firade min födelsedag med hundratals glada irländare som sjöng "Happy Birthday!". Ett minne för livet! Vi åkte ju buss till västra sidan av Irland och såg de fantastiska Cliffs of Moher. Åker ni till Irland så tycker jag absolut att ni ska dit!

Sommaren tillbringade vi i Piteå. Vi busade med min brorson, jobbade, fiskade och hade det allmänt sommarbra!

Sedan hände ju det största för oss:
Förlovningen!

Jag har även gjort två Stockholmsresor - en med Simon där vi såg Lady Gaga, och en med mamma och syster där vi såg Jesus Christ Superstar! Såklart glömde jag ju kameran båda gångerna...  Den här mobilbilden var den enda acceptabla: scenen på Göta Lejon innan musikalen startade!

Min cykel blev stulen och jag fick köpa mig en ny. Mycket dyrare och mycket bättre.

Jag fick ju världen bästa extrajobb! Barnpassare! Blev ännu grymmare på att bygga häftigt lego, vilket gör att jag har blivit beundrad av småkidsen. Jag har även lagt en hel del pärlplattor!

Det har såklart hänt mycketmycket mer, men en del saker vill jag behålla för mig själv. Nu ser jag fram emot två veckors ledighet där jag ska äta gott, mysa med människor jag älskar och bara leva livet!

Sover som en apa

Efter att ha nynnat på låtar ur Aladdin i flera dagar var det på sin plats att vi skulle se den. Jag och Simon kurade ner oss i soffan och sjöng med.

Det var en scen där Aladdin och Abu är i deras lya och apan har krupit ihop för att sova. Aladdin sjunger klart sången och sedan frågar "eller hur Abu?", där man för ungefär två sekunder får se hur Abu sover.

Just när den sekvensen visades tittade jag ner, så jag missade Abu. Simon tokskrattade och sa att apan såg "exaaaakt ut som när du sover! Fast, på ett gulligt sätt!".

Nyfiken som jag var spolade vi tillbaka och pausade i perfekt läge. Och ja... jag måste medge att en viss likhet fanns.

Detta är faktiskt min favoritposition när det gäller att sova. En hand ovanför huvudet liggandes på rygg. Eftersom jag är täppt i näsan sover jag med munnen öppen, vilket ofta leder till att salivproduktionen ökar.

Inte så charmerande, men oj så skönt!

Kattastrofhelg

Helgen som var, var nog den mest ohelgiga helg det här året. 2012, alltså.

Jag jobbade lördag och söndag, och Simon pluggade hela båda dagarna. På kvällarna var vi så trötta att vi jag somnade före klockan var 23. Igår var det alltså söndag och jag tänkte "åh, så skönt med torsdag idag! Det betyder ju att det är fredag imorgon och fredag betyder heeelg!", men då slog verkligheten mig rakt i ansiktet och jag insåg att det var söndag och söndagsångest som gällde. Fast, det här med söndagsångest existerar inte när man läser på universitet. Då spelar det ingen roll om det är lördag, söndag eller någon annan egentligen-ledig-dag. Det spelar inte heller roll om det är tidig morgon eller seeen kväll/natt. Ska något skrivas eller läsas så ska det göras.

Men vet ni vad? Om ett år är det min sista termin på universitetet. Mina sista två månader. Sen är jag klar! Jag kanske inte får jobb och jag kanske stannar kvar en termin för att läsa upp min behörighet, men det är ändå ett eget val för jag är FÄRDIGUTBILDAD! 22 år och har en lärarexamen. Känns inte helt fel. Kanske blir det ett år utomlands? Backpacking i Asien och sen stannar jag som volontär på en skola? Vem vet? :) Många i min ålder som inte pluggar kunde inte förstå att jag började plugga direkt efter gymnasiet. "Det är ju nu du är ung och fri - du kan göra vad du vill! Och så kastar du bort dina fria år med plugg!?". Men nu är det minsann andra tongångar. "Är du snart klaaar? Åh, jag som inte ens vet vad jag vill bli... Och inte har jag fått ett välbetalt jobb heller så jag kunde göra mitt se-världen-år...". Okej, det kanske inte låter precis så, men ni fattar.

Även om det var en skithelg så har Disa varit mysig och rolig. Hon har legat i våra famnar, gjort ömhetskullerbyttor på våra fötter innan vi ens har fått ta av oss skorna och hon vet hur man charmerar oss för att få favoritgodiset.

Kolla bara så fin hon är:

Ibland tror jag att hon kan sitt vackert, för varje gång vi ska ge henne en godis så sitter hon väldigt vackert.

Förlorat år

Jag minns när min mamma fyllde 43 år. Familjen, förutom mamma, samlades ute i köket som vi alltid gjorde när någon fyllde år. Vi tog fram presenterna och satte frukost på en bricka. Vi smög utanför sovrumsdörren och började sjunga "ja, må du leva!" och mamma vaknade med ett leende. Det blev kramar och alla kröp upp i dubbelsängen. Pappa sa "Grattis på 43-årsdagen!" och mamma skrattade och sa "haha, inte fyller jag 43, jag fyller ju 44!". Vi andra gjorde mamma sällskap i skrattandet. Fast, vi skrattade inte med henne... vi skrattade åt henne. Hon fyllde ju faktiskt bara 43. Hon hade helt enkelt "vunnit" ett år. Inte illa.

Jag har sedan den dagen alltid förundrats över hur man kan tappa bort ett år sådär. Nog har man väl koll på hur gammal man är och framför allt - vilket år det är!

Men. Nu har jag fått ta det av hur det känns över att vara förlorad i tidens grepp. Jag kommer att få höra det här i flera år framöver, så det är lika bra att jag berättar min version innan den förvrids något helt enormt. 

För ett par veckor sedan satt jag och pluggade. Jag läste om samhällets utveckling från 1800-talet fram till 1900-talets början. Jag var alltså helt inne i årtal, bondelivet och sånt, men plötsligt fick jag en känsla av att allt var förvridet. Jag kom av mig från läsningen och tittade rakt ut med öppen mun. Simon frågade vad som stod på och jag sa med chockad röst: "men... men... det är ju 2012!!". Simon skrattade och sa, lite förlöjligande "eeh, jaaa? Och...?". Jag har gått omkring och trott att det har varit 2011 under flera veckors tid, och nu dök det bara upp i mitt huvud att det var år 2012! Vilken chock!

Jag bläddrade igenom mina föreläsningsanteckningar, och ja, där hade jag skrivit att föreläsningarna hade datumet ../..-11. Jag insåg att jag är 21 år, inte 20 som jag har tänkt. Och Simon han är 23, inte 22!

Senast i måndags fick jag höra att Ica-reklamerna med Stig och gänget har sänts sen 2001, och jag sa "men oj, det är ju tio år!" och Simon fyllde i "Ja, i drygt tio år" och jag tänkte i mitt huvud "2011 minus 2001 är ju tio... varför säger då Simon att det är dryyyygt tio... MEN ÅÅÅH! DET ÄR JU 2012!"

Helt otroligt. Jag förstår inte hur det här kan ha hänt. Jag är i chock. 

(jag måste erkänna att jag har fått stanna upp och tänka efter minst tre gånger under tiden jag skrev det här inlägget. Visst är det 2012 nu? Visst?)

Julemys och tenta

I fredags gjorde vi något som jag egentligen brukar känna förakt mot. Vi julpyntade! Alltså, det är inte själva julpyntningen som jag har förakt mot, nejnej, det är ju det att det skedde en vecka för tidigt!

Vi hade planerat in en julemysdag där vi skulle baka en massa gott och se julkalendern som är alla 91-talisternas favoritjulkalender: Mysteriet på Greveholm! Man kan faktiskt inte ha julemys utan att ha julpyntat, så vi var helt enkelt tvungna. Japp, så var det.

Iallafall. Vilken fantastisk julemysdag! Vi bakade pepparkakor som vi pyntade, knäck, snöbollar, rocky roads, glöggodisar som egentligen skulle bli små runda kulor fast det såg mer ut som några oidentifierbara kluttar, och inte att förglömma: de godaste lussebullarna jag har smakat! Till det drack vi julmust och glögg.

Vi såg hela julkalendern, vilket innebar drygt fyra timmar skånska. Vi tog dock en paus i tittandet och spelade ett sällskapsspel. Väldans mysig kväll! Jag fick lite hemlängtan dessutom :)

 Här har ni hela kalaset :) Inte illa uppdukat! 

Fantastiskt goda Rocky Road!

De gooooda lussebullarna! 

Våra fina kompisar :)

Jag sitter med en hemtenta de närmsta dagarna, vilket brukar leda till en ökad bloggaktivitet. Undra varför? ;) När vi fick tentan så kände jag mest "vilken rolig tenta!" och jag fick konstiga blickar från mina klasskamrater. Man kan väl inte tycka att en hemtenta är rolig? Jag gjorde iallafall det, tills jag började skriva. Jag vet exakt vad jag ska skriva, men det är sååå svårt att formulera sig och få en bra struktur. Men jag har bestämt mig för att belöna mig själv när tentan är inlämnad. En heldag med shopping! Jag har inte köpt nya vardagskläder på flera, flera månader, så nu är det verkligen dags. Jag kanske även köper en julklapp eller två? Jag har iallfall redan fixat en ;)

Nu ska jag slå igång lite julmusik i bakgrunden och fortsätta skriva om 1400-, 1500-, 1700- och 1900-talen. Häpp häpp!

BILden av bilen

Vårt förhållande har inte alltid varit lätt.

Första gången vi sågs kändes det så rätt.

Men nu har vår kärlek tagit slut och blivit mätt.

Det har blivit dags att ta farväl till vår Opel Kadett.

Efter drygt två månader på blocket hade vi börjat finna oss i tanken av att ha en bil för evigt. Vi hade ju till och med hunnit fixa en parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Vi tog bilen och vinterdäcken till en närliggande verkstad för att få däcken skiftade. Vi var där tre gånger, men de hade alltid fullt, stängt eller lunch. Kanske var det ett tecken?

Efter månader av tystnad hörde vi i förrgår av en potentiell köpare. Igår tänkte vi provstarta bilen ett par timmar innan spekulanten skulle komma. Men bilen var död. Inte det minsta tecken på liv gav den. Vi sprang och knuffade den, hoppades på att ge den tillräckligt med fart för att få igång den. Men allt var förgäves.

Plöstligt ser vi en man komma springandes, tvärsöver parkeringen, hållandes en batteriladdare. Han hade sett oss från sitt vardagsrumsfönster och sprungit ut för att hjälpa oss. Vilken ängel! Efter en halvtimmas laddning startade bilen och gick som smort. För att ladda upp batteriet och ta en eventuell sista tur med bilen bestämde vi oss för att köra till andra sidan stan och köpa glass. Lätt värt! Bilen gick fantastiskt bra, och vi började tveka på om vi verkligen skulle sälja den.

Men köparen var sugen, gav oss ett bud som vi tackade ja till, och sedan såg vi hur Opel Kadetten rullade iväg. 

Ska jag vara ärlig så känns det så otroligt skönt att bli av med rackarn! Som vi har hatat den ibland. Det regnar in genom takluckan (hur skulle det bli med snö?). Den hackar i vissa varvtal. Den har inte startat varje gång. Förardörren kunde man låsa upp med en pinne. Men den har ändå tagit oss framåt och varit oss trogen. Farväl Kadetten, farväl!

Portergryta, chokladsufflé och skyfall

Ända sedan vi kom tillbaka till Umeå efter sommaren har vi haft något planerat. Antingen jobb, besök, kompisar, Piteå, Gävle, Stockholm eller andra roligheter. Det allra mesta har varit fantastiskt kul och jag har trivts väldigt bra. Men den här helgen har varit något utöver det mesta. I fredags jobbade jag, men annars har vi inte gjort något speciellt. Inget planerat, inga måsten och inga väckarklockor!

Igår gjorde vi en alldeles fantastisk middag, och det var faktiskt vårt första långkok. Det blev underbart gott och det här är något vi tänker göra om ett antal gånger :)

Receptet som vi använde oss av (4 portioner):
* 500 gram nötkött skuret i grytbitar
* 1 flaska, 33 cl, porter (vi tog Carniege, läs mer om den här!)
* 0.5 dl outspädd svartvinbärssaft
* 0.5 dl soja
* 2 st buljongtärningar
* 5 enbär, krossade
* svartpeppar
* 1 st gul lök, i klyftor
* 4 stora morötter
* 2 dl grädde
* 2 msk idealmjöl + vatten till redning

Gör såhär:
1. Koka upp porter, soja, saft, buljongtärningarna, svartpeppar, enbären och löken i en stor gryta. Lägg i köttet (lägg i det i omgångar om ni använder för liten gryta). Dra ner värmen och låt koka minst 60 minuter, jag tror vi kokade i 75 minuter. Sätt i lite vatten om spadet kokar bort för mycket.
2. Skär morötterna i stora bitar och lägg ner i grytan. Låt koka ytterligare 15 minuter.
3. Tillsätt grädde och redning, koka upp igen så att såsen blir lite tjockare. KLART!

Vi gjorde ett krämigt potatismos till, men vanlig potatis går säkert lika bra :) Under tiden grytan kokade passade vi på att städa lägenheten. När vi satte i morötterna gjorde jag en chokladsufflé till efterrätt. Receptet till det får ni en annan gång :)

Jag hade aldrig trott att grytor var så enkla att göra! Köttet blev väldigt mört och föll nästan isär. Vi kände oss väldigt vuxna när vi satt där, med vår rediga mat och drack ett gott vin till. Tack och lov räckte det till en matlåda. Vi får väl göra sten-sax-påse om vem som ska få ta med den till skolan imorgon ;)

Idag har det varit nästintill ett skyfall ute. När ska detta regn bli till snö? Ikväll ska vi byta ut pyjamasen till något mer civiliserat och se ett annat skyfall. Vi ska se Bond! Tjoho vilken bra helg!

Nattligt drama och dramaten

Helgen i Gävle var riktigt fin! Mys och bus med brorsonen och hans föräldrar. Det var första gången jag var där. Innan hade jag ingen direkt bild av hur Gävle skulle se ut. Tänkte väl att det skulle vara grått, vill-vara-storstad-men-räcker-inte-till och tråkigt. Men det var ju riktigt fint, mysigt och staden hade fler färger än Umeå. Alla gamla byggnader och gränder gjorde att Gävle blev en stad som jag faktiskt kan tänka mig bo i :)

Här skulle det inte vara helt fel att bo. Tänk att gå tre meter från dörren så är man nere vid sin egna hamn med sin lyxbåt. (Har lovat att inte ta cred för den här bilden. Den är helt och hållet Simons!)

Vi tog nattåget hem från Gävle, och jag och Simon låg på var sin överslaf. Jag, som alltid har varit superhöjdrädd trotsade mina rädslor och klättrade upp och ner från sängen, utan problem. Under helgen passade jag brorsonen Nils, och såklart skulle jag, i min dröm, göra det natten på tåget också. Jag vaknade, hittade inte Nils, tänkte att han var på Simons sida. Men nej, där var han inte heller. Herregud, har han ramlat ner? Jag tittade ner på golvet men där fanns ingen Nisse. Grävde lite i min väska, bara för säkerhetsskull, skakade på täcket och lyfte på kudden, men Nils var som spårlöst borta. Jag skärpte till mina tankar och sa till mig själv: Men Jenny, inte åker Nils med dig till Umeå. Han är ju kvar i Gävle. Nej justdet, han är kvar i Gävle. Herregud! Glömde vi han på perrongen!? Nej, det kan vi ju inte ha gjort. Nej, för han är hemma hos sina föräldrar och ska sova, precis som du. Sov nu.

Och så somnade jag om, bara för att halvvakna tio minuter senare och göra om processen.

Sen förra sommaren, när jag jobbade första gången inom hemtjänsten, har jag velat köpa en dragkärra - en dramaten! Så fiffiga (med ett fiffigt namn)! Man packar allt man handlar och sedan kan man hur lätt som helst dra hem allt, utan att behöva slita på axlar, armar och rygg. Det är inte ens tungt, även om man har packat alla mejerivaror!

Men, det har varit två problem...

1. Dom är ganska dyra. Den billigaste vi har hittat kostar över 500 kronor.
2. Vi är inte ens 45 år tillsammans, då kan vi väl inte ha en dramaten?

Men när vi var i Gävle hann vi förbi Ikea. Där stod den. Det sken ett ljus över den, och jag och Simon tvekade inte ens. Den där skulle vi köpa! Extrapris var den dessutom på! 100 kronor! Lätt värt!

Nu får alla på Ica skratta bäst dom vill. Visst, vi drog upp vår ålder rejält. Visst, den ser lite fånig ut. Och visst, vi är unga och starka, vi orkar ju egentligen bära plastkassar.
Men. Det är vi som aldrig mer behöver få ont i axlarna, ryggarna och armarna när vi har handlat. Det är vi som aldrig behöver vara orolig för att kassarna ska gå sönder antingen av vikten eller av regn/snö. Det är vi som aldrig mer behöver köpa kassar. Och det är vi som är coolast i stan som faktiskt vågar använda en dramaten, trots att vi är så unga.

I denna dramaten rymde vi en hel veckohandling. Vi brukar handla mycket mat, för det ska ju räcka till två personer, lunch OCH middag i sju dagar. Vi rymde nästan ALLT i denna dramaten. Det var en liten kasse som vi fick bära, men den var knappt tung så den räknas inte.

Nu önskar jag att alla ni som ständigt kämpar med era matkassar - ta ert förnuft till fånga och köp en dramaten!

På nya äventyr

Förra torsdagen var jag i Piteå. Kom till Umeå på måndagen. Idag är det torsdag igen och vart är jag nu? Jo - på ett tåg på väg till Gävle! :) Ska få tillbringa helgen med bror, svägerska och brorson. Inte illa pinkat! :D

Tågresan tar drygt sex timmar, så vi har laddat upp med filmer, radiodokumentärer och satsumas!

Jag och Simon kände oss som små lantisar när vi klev på tåget. "Åh, wow! Det är en häftig dörr till toaletten!", "Coolt, det finns eluttag bredvid sätena!", "Vilka moderna säten, och vad tyst tåget är!". Vi gav varandra en tyst blick och fortsatte att imponeras i tystnad.

Igår jobbade jag i barnpassningen. Jag och en liten kille på 4 år bygger en häftig racingbil med spoilers, hemliga trappor och tre våningar. Han letar legobitar och jag sätter ihop bitarna. Han slutade leta och började titta intensivt på mitt bygge. Jag möter hans blick och han drar en djup suck innan han utbrister "Åh, vad duktig du är på lego!". Mitt hjärta smälte väldigt mycket! Jag tackade och frågade pm han kunde hjälpa mig, men han ville inte förstöra mitt bygge, så han fortsatte förnöjsamt att leta legobitar.

Hoppas ni får en bra helg!

(Nej, justja, det är ju bara torsdag idag!)

Simma lugnt

Igår jobbade jag på barnpassningen, och när jag väl var på iksu så tänkte jag simma lite efter jobbet. När jobbpasset var slut kunde jag inte sluta tänka på hur mysigt det skulle bli att få krya ihop i soffan, ha en filt, tända ljus och dricka te samtidigt som man hör regnsmattret mot fönstret. Men andra delen av hjärnan var lite bättre på övertalning."Kom igen, simning är ju jätteskönt!", "Supereffektiv träningsform!", "När du har simmat - då kan du mysa med gott samvete!".

Så där stod jag i omklädningsrummet och tog på mig baddräkten, peppade mig själv och intalade mig om hur skönt det skulle bli att få simma.

Jag kom i simbassängen klockan 19.40. Det var kallt och inte alls så skönt. Men jag lovade mig själv att en halvtimma utan paus var superbra!

Ungefär såhär gick mina tankar under den följande halvtimman:
19.45 - Åh, herregud. Har det bara gått fem minuter? Inte en chans att jag håller ut i tjugofem minuter till!
19.50 - Har det bara gått tio minuter? Det är ju... ja... ett halvt avsnitt av vänner utan reklam. Typ ingenting alltså. Det känns som minst det dubbla. Äh, jag simmar tio minuter till, då har jag simmat tjugo minuter. Det är väl bra?
19.55 - Oj. Redan en kvart!? Vart tog tiden vägen? Klart som korvspad att jag orkar en kvart till, jag är ju knappt trött!
19.57 - HAR DET BARA GÅTT 17 MINUTER!? Jag kommer ge upp snart... 20 minuter sa jag, det blir bra. Då är klockan åtta, det är jämn och fint.
20.00 - Börjar simma mot stegen för att gå till duscharna när 20 kvinnor kommer från ett aquapass och ska dela på de fem duscharna. Jag kommer få stå och vänta på duscharna i tio minuter, lika bra jag simmar på.
20.05 - Undrar hur noggrant alla duschar? Dom borde väl vara klara snart? Snälla? 
20.10 - Seriöst, har jag redan simmat en halvtimma utan paus? Det gick ju superfort! Lätt att jag gör om det här snart igen!

Simningen var en pina under själva simningen. Jag tycker det är så långtråkigt! Om man simmar med någon så kan man ändå inte prata, så det är lika bra att simma själv. Men då är man där, i tystnad, och simmar fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Men efter simningen var jag så nöjd över mig själv! Det var ju ganska skönt ändå. Simma av sig överskottsenergi, ingen som pratar om saker jag inte vill höra, en tid för mig själv och mina tankar.

En sak hela jag är överens om är att det kommer bli mysigt att få komma hem till Piteå i helgen! Imorgon tar jag bussen och får stanna hela helgen :)

Baka kaka och tvätta kött

Förra onsdagen hände något som satte mig och Simon i en liten chock. Ni som är känsliga kan sluta läsa typ nu.

Det var dags för tvättning. Egentligen orkade vi inte, men det var helt enkelt dags. Vi bestämde oss för att om vi skyndar oss så går det fort, och när det går fort känns det knappt att det är jobbigt. Vi sprang ner till tvättstugan och gick till våra bokade maskiner. När vi kom dit var våra maskiner fulla, men tvätten var avslutad så vi började sortera vår tvätt medan vi väntade på att tvättens ägare skulle komma. Mitt under vår sortering kom kvinnan och plockade ut sin tvätt. I ena maskinen var det en stor matta och i den andra var det några skor. Jag och Simon var fortfarande inställda på att göra det fort, så vi satte snabbt in vår tvätt i maskinen utan att kolla i den (som vi annars alltid gör!). När ena maskinen var nästan proppfull skulle jag bara snurra till den för att se om vi hade råkat lägga i något färgat plagg (vi tvättade våra vita lakan och underkläder). När jag gör snurren händer det som fick oss att må så fruktansvärt illa. Det ramlade ut något som i en första anblick ser ut som beiga sockar, men när jag plockar upp saken (med en hårnål!) ser vi att det är kött! Rått, halvkokt, blodigt kött! Ganska stor bit, kanske 10x3 cm. Vi tömmer genast maskinen och upptäcker att det är fler små köttbitar i maskinen och vid gummilisten, där vattnet sprutas in/ut, är det igentäppt med köttslamsor och blodvatten! Det var så fruktansvärt äckligt att jag nästan har minnesluckor från hela kvällen. Vi hade alltså haft vår tvätt i kött, blod och äckel!

Vi började först skratta. Mest bara för att det kändes som att det här är inte sant. När verkligheten sedan kom ifatt oss började vi hurvas, andas fortare och en klump växte sig i våra magar. Vi ringde kvartersvärden, men hon kunde inget göra för hon slutade precis. Vi, precis som alla andra svenskar, var för fega för att konfrontera kvinnan som tvättade innan oss, så vi lämnade bara en lapp där vi skrev "Använd ej denna maskin!" och la köttbiten bredvid.

Därefter är kvällen lite i ett töcken. Jag tror vi for till Ica Maxi och handlade, jag minns att vi stod vid frysdisken och ingen av oss var särskilt peppade på kyckling eller någon annan typ av rå kött.

Jag minns däremot att vi for till Umeå flygplats och hämtade Sofia! Hon hade en kursdag här i Umeå, så hon bodde hos oss :) Superkul! På fredagen bjöd hon oss på Costas. Jag och Simon har bott här i två år, och ändå har vi missat Costas? Fantastiskt gott bröd med gräslöksaioli. Eller hur Sofia?

Vi såg några filmer, åt gott på lördagen också, och på söndagen blev det en promenad i det fantastiska höstvädret! Mysigt att få rå om Sofia, det är inte alla dagar hon är här :)

Annars då? Jo, vi har kommit över kötthändelsen. Igår var vi nere i tvättstugan igen och tvättade våra kläder. Jag kan erkänna att det verkligen var dags! Innan tvätten kollades maskinerna noggrant, och tvätten tvättades med förtvätt. Bara för att vara på den säkra sidan. Jag har bakat perfekta cookies, knapriga på kanterna fast sega i mitten och stora chokladbitar som sticker upp. Jag och en klasskompis har ett grupparbete, men vi har jobbat så bra att vi har haft helg sedan i tisdags. Inte illa! Jag har köpt the sims 3 till macbooken, så jag spelar så fort jag har tid och datorn är ledig.

I våras sprang jag en hel del. Under sommaren var jag ut ett par vändor, men man kan väl säga att jag la av. Men idag var det dags igen! Och oj vad jag imponerade mig själv. Dels det faktum att jag gav mig ut, men även att jag sprang 30 minuter, ganska högt tempo utan paus! För att inte ha tränat på flera månader måste jag säga att det var riktigt bra för att vara jag :)

Nu ska jag äta en fantastisk cookie, spela lite sims och sen se Hela Sverige Bakar - den enda program jag följer slaviskt på tv! :D

Jenny kan!

Det är inte så pjåkigt att skriva hemtenta när man har en fin sambo som kommer med bananchokladsmoothie med sugrör!

Har bara kvar lite ihopknytning och en referenslista, sen är jag klar!

I våras köpte vi ett ljudsystem, en avancerad sak med tusen knappar och inställningar. Den har fungerat toppenbra till för några dagar sedan när den valde att inte fungera längre. Eller, den fungerade när man lyssnade på musik, såg film eller spelade tvspel, men den ville inte sända ut tv-ljudet. Simon kopplade, kopplade, läste instruktionsboken från pärm till pärm, provade lite konstiga kopplingar, installerade om allt och gav till slut upp. Jag sa redan i våras att jag vill ha en så enkel apparat som möjligt - man ska kunna slå av och på, höja och sänka volym och sen får det vara bra! Annars hjälper jag inte till om det tjorvar.

Men när Simon hade hållit på i över fem timmar (på två dagar) med ljudsystemet så beslöt jag mig för att hjälpa till. Jag har sedan tidigare blivit lite hånad (eller är det bara av avund?) för mina magiska kopplarfingrar! Jag kan ingenting om teknik och sånt, men jag får helt enkelt saker att fungera. Oftast på det mest oväntade sättet. Så vad tror ni hände med vårt ljudsystem? Jo, det fungerar igen! Tadaaaa! (Jag har ingen aning om hur, men jag fick det att fungera! Kanske ska sadla om till tekniker, kopplare eller nåt sånt!)

Sista rycket nu! Heja, heja!

Höstrusk

I torsdags köpte jag mig äntligen en ny cykel! Kändes väldigt tråkigt att ens behöva köpa en ny, eftersom jag älskade min gamla. Men, det var dags och jag hittade en jag gillade väldigt mycket! Eftersom min förra cykel var värd 3500 kronor, så fick jag köpa en för ungefär samma pris för att få ut allt på försäkringen (minus självrisk). Den nya cykeln kostade 3499, så det var helt enkelt givet att den skulle bli min! Att den egentligen är värd över 6000 och att jag köpte den på höstrea är en annan sak :)

Nu har jag iallafall tagit kort på cykeln, skrivit upp ramnummer, och satt in kvitton och garantier i en pärm. Allt ifall den skulle bli stulen... Fast nu håller vi tummarna på att jag får ha kvar den här!

I lördags välkomnade vi dels Anna och Daniel, men dels hösten. Jag har länge gått och "sörjt" sommaren och liksom väntat på att värmen ska komma tillbaka en sista gång. Men nu är det färdigsörjt, nu är det dags att omfamna alla färger, lyssna lövprasslet när man går och storkonsumera värmeljus! Jag och Simon bakade morotsbröd och kokade en värmade linssoppa. Receptet till soppan har jag skrivit här! Receptet till morotsbrödet hittade jag på internet, men ändrade lite så att det skulle passa vår smak och vårt skafferi. Det var superenkelt att göra, det enda som är jobbigt är jästiden men då kan man ju lika gärna göra nåt annat (typ koka soppan). Dessutom var brödet väldigt gott, och det lämpar sig väl att rosta eller värma lätt i micron :)

För 24 bullar:

* 1 paket jäst för matbröd
* 50 gram smör
* 5 dl vatten
* 1,5 tsk salt
* 1 dl vetekli
* 1 dl solrosfrön eller kärnor
* 0.5 dl linfrön
* 4 rejäla nävar rivna morötter. Jag rev på största, men går säkert minst lika bra att riva mindre!
* 3 dl grahamsmjöl
* 6-8 dl vetemjöl (fast jag tror jag använde närmare 12...)

1. Börja med att smälta smöret i en kastrull. Tillsätt sedan vattnet och värm till kroppstemperatur. Smula jästen i en bunke och häll över smörvattnet och rör tills jästen har lösts upp.
2. Rör ner salt, vetekli, solrosfrön, linfrön och morötter i bunken
3. Ta hjälp av en assistent (antingen en sån man sätter i väggen eller typ en lillasyster) eller elvisp fast med degkrokar och kör samtidigt som du häller ner lite vetemjöl i taget. Kör tills smeten blir en degklump (tänk bulldeg) och inte känns så klibbig. Var inte rädd att ta för mycket mjöl, jag använde som sagt nästan dubbelt så mycket.
4. Strö lite mjöl över degen, sätt över en bakduk och låt jäsa i 30 minuter.
5. Efter jäsningen: häll ut degen på en mjölat bord och knåda ordentligt så att jäsbubblorna trycks ut. Dela sedan degen i 24 lika bitar och gör runda bollar av dom. (Mitt personliga tips: skär degen i halvor - först i två halvor, halvera halvorna och sedan halverar du dessa halvor.., då blir dom mycket jämnare i storlek än om man gör som jag gjorde - tar till ögonmått). Sätt bollarna på en bakplåtspapperstäckt ugnsplåt och låt jäsa i 20 minuter. Sätt igång ugnen på 225 grader.
6. Grädda i mitten av ugnen till dom fått färg och verkar klara. För mig tog det ungefär 18 minuter.

FÄÄÄÄRDIGT!

En fantastisk höstmiddag om jag får säga det själv.

Idag sitter jag däremot med en hemtenta som ska in i morgonbitti, så det lär väl bli några morotsbröd i magen om jag känner mig själv!

Disa, feber och nypon

Igår hade vi en riktig Disa-dag. Vi har pratat om de första dagarna vi hade henne, vi minns olika saker hon har gjort och vi har myst på hela dagen lång!

Första gången vi såg henne var på ett foto på Blocket. På bilden var det fem kattungar: två gula, en grå, en svart och en sköldpaddsfärgad. Då vi såg fotot valde vi den sköldpaddsfärgade, eftersom det är en otroligt fin färg på katter! När vi åkte och att kolla på de söööööta ungarna fick vi veta att den sköldpaddsfärgade var tingad. Men alla andra var lediga. Tolv-veckors kattungar är bland det sötaste jag vet, och jag fick helt ärligt ont i hjärtat när jag fick hålla i dom. De var så söta att jag trodde jag hade dött.

Fyra ungar var alldeles galna, klättrade på stolar, sprang omkring och pep. Men en katt låg ihopkrupen och sov. Det var vår Disa. Vi kände det direkt. Vi tog henne, men vi hade ingen transportbur så jag höll henne innanför min jacka hela bilvägen hem.

En sak jag minns från de första dagarna var hur hon jagade några skator som var utanför fönstret. Hon stod på ryggstödet på en stol, vickade på stjärten och satsade ett ordentligt hopp mot skatorna. Problemet var bara att mellan Disa och skatorna fanns det ett fönster. Hon har aldrig mer jagat skator som är utomhus. Inte skator som är inomhus för den delen heller.

En annan sak jag minns var första gången vi fick henne att äta nåt annat än bara torrfoder. Det var russin som gällde! Jag skrev om det här. Nu för tiden springer hon till köket så fort vi sätter oss för att äta. Hon sitter bredvid oss, lägger huvudet på sned och ser söt ut. Om det inte fungerar så kan hon sätta framtassarna på någons ben, ge ifrån sig ett litet piiip och se - om möjligt - ännu sötare ut. Om hon får någon smakbit, en liten bit ost, skinka eller nåt sånt så tuggar hon länge och väl. Hon är inte direkt den snabbaste i maten, så att säga.

Igår hade vi en spyfluga i lägenheten. Perfekt för jägarDisa! Hon har sprungit, kastat sig handlöst efter flugan. Hon fångade den, tuggade en tugga och lät den flyga igen, för att någon minut senare fånga den igen. Den här gången tuggade hon ordentligt, vi hörde kntsnkshhh och vips så var flugan ett minne blott. Ingen skata, men bra mycket fräschare!

Efter jakten blev hon helt utpumpad och låg och mös i flera timmar. Jag tror minsann att hennes kondition inte är på topp. Tidigare när vi busade kunde hon hålla på i evigheter, det var oftast jag eller Simon som avbröt busandet för att vi blev trötta. Nu orkar hon knappt busa i tre minuter innan hon lägger sig ner som Jabba the Hut.

Disa?

Vid återhämtningen efter flugjakten låg hon och kurrade i mitt knä när jag bestämde mig för att spela munspel, och helt plötsligt blev hon som galen! Hon älskade (eller hatade) de ljusa tonerna, började kurra megahögt, gå omkring och stryka sig mot mig och hon ville helt enkelt ge och få kärlek. Simon filmade en del av det, och nu har vi alltså tänkt visa det för er (trots morgonrock, morgonflottfrisyr och allmän sunkighet):

Senare under gårdagen fick jag veta mitt tentaresultat. Och jag fick.... *trumvirvel*... VG! Känner mig otroligt nöjd! Inte nog med ett fint VG - jag fick bäst resultat av alla i klassen! Jag vet ju att betygen egentligen inte spelar någon roll, men det känns väldigt skönt just nu att veta att jag faktiskt var bäst i klassen på just den tentan. För jag känner mig inte lika säker på resultatet inför hemtentan som vi ska skriva nu. Jag sitter med feber, dubbel storlek på halsen som dessutom är knallröd och allmän trötthet. Dessutom kliar underarmarna igen. 

Men. Jag kurerar mig allt jag kan. Jag har druckit två koppar med hemmagjord nyponsoppa som sägs bota förkylning, huvudvärk och minska risken för prostatacancer. Ni ska få receptet:

För 3 dl nyponsoppa:
* 1/4 dl nyponskalsmjöl (finns iallafall att köpa på Ica Maxi. Kanske att det finns i hälsokostbutiker i mindre städer)
* 1/2 msk idealmjöl
* 2 msk strösocker
* 3 dl kokande vatten

Rör ihop de torra varorna i en bunke eller en stor kopp. Häll över det kokande vattnet och vispa noga. Drick och känn magin ske! :)

Ekorrar!

En väldigt rolig funktion med Macbook är alla roliga foton man kan ta!

Här är vi; ekorrarna!

Erkänn att du log lite när du såg bilden... Lite iallafall?

Överraskning!

I torsdags fick Simon ett samtal av en som ville kolla på hans motorcykel. Problemet var bara att vi är i Umeå och motorcykeln är i Piteå. Sååå... efter ungefär fem minuters betänketid bestämde vi oss för att åka upp till Piteå. Vi ringde till mamma och pappa för att kolla om dom var hemma, och eftersom dom var hemma bad vi dom bjuda hem Anna och Daniel på fredagen utan att de skulle veta att vi var i Piteå.

När skoldagen var över på fredagen hoppade vi in i bilen och körde mot Piteå. När vi kom hem till mina föräldrar var inte Anna och Daniel där, men vi visste att dom var på väg. Så snabbt som tusan parkerade vi bilen på kvarteret bredvid, sprang hem igen och gömde våra ytterkläder och väskan, och jag höll precis på att slå in en present (Anna fyllde ju nyss år!) när vi hör mamma och pappa halvskrika: "Nu kommer dom! Göm er!"

Jag och Simon sprang in i mitt gamla flickrum (ni som kan vårt hus - det rum som numera är vårt lilla tv-rum) och gömde oss. Anna och Daniel gick in i huset, ovetande om att de var avlyssnade, och satte sig i köket med mamma och pappa. Vi lät dom prata på ett tag innan vi smög oss ut och ställde oss bakom deras ryggar. Helt plötsligt börjar vi sjunga "ja må hon leva!" samtidigt som vi håller på att kväva våra skratt! Anna hoppade ungefär en decimeter och Daniel sjönk ihop som en mjölsäck när de såg oss. När den värsta chocken hade lagt sig fick vi kramar och sedan åt vi en fantastiskt god middag!

Det var nog den första riktigt lyckade överraskningen jag har varit med om! Aldrig har jag blivit så glad över att någon har blivit så rädd för att se mig!

På lördagen åkte vi till Luleå och såg på svärmors (+ Monicas) show Mensnight 2. Jag skrattade tills jag fick ont i magen! Nu i helgen spelar dom här i Umeå, men jag är inte här så jag missar det. Annars hade jag lätt sett den igen! Lite ännu mer reklam gör jag genom att tipsa er om att klicka här!

Nu, efter den spontana och roliga helgen är det fullt upp. Dagarna ägnas åt bokläsning och kvällarna är fyllda med diverse aktiviteter. Vad sägs om höststädning med gårdsrådet? Lite iksujobb? True Blood-marathon?

På fredag morgon är det dock dags för något helt nytt för mig! Jag ska åka flygplan HELT SJÄLV! Tottawy Awon*. Väl i Stockholm ska jag träffa mamma och syster (som förhoppningsvis inte blir lika rädd den här gången) och vi ska ha den tjej-weekend vi så länge har pratat om. Sist vi hade bokat resan blev den ju inställd i sista minut på grund av ett askmoln på Eykja... Ejikaja... e...jökulla... fjull. På Island. Så, det är väl på tiden att vi gör vår tjej-weekend! Vi ska äta gott, bo på hotell, shoppa och se Jesus Christ Superstar! Om vi nu tar oss till Stockholm... det kanske blir en hagelstorm i Frankrike som ställer in alla flyg.

Nu ska jag äta lite rostade mackor, koka lite te och mysa under en filt. Det är minsann något som jag aaaalrig gjort förut.

* Betyder: Totally Alone. Det är nog endast jag i hela universum som fattar vad jag menar när jag säger så... Men... i min favoritfilm (Moulin Rouge!!) så säger en så på grund av ett talfel. Ja. Det var inte mer spännande än så, men jag kände att jag behövde förklara varför jag säger så så fort jag ska säga något som handlar om att vara själv. Dock var det första gången jag skrev det. Därför är jag lite osäker på stavningen.

Heeey MACarena!

I tisdags hade jag en salstenta. Det var svårt, skrivkrampen kom och med tio minuter till godo lämnade jag in den till skrivvakten. Jag är ganska säker på att jag klarade den, men man kan aldrig vara helt säker!

Igår började dagen med ett stooort leende på Simons läppar. Dagen innan hade vi fått veta att vi skulle få hämta ut vår nya, fina Macbook! Simon kastade i sig frukosten och sa "är du klar nu? är du klar nu? ska vi åka nu??" sen stod han i hallen och hoppade. När jag gick in på toaletten för att borsta tänderna slet han ut mig, tvingade på mig skorna och tryckte in ett tuggummi i min mun, "vi har inte tid med tandborstning! Vi har viktigare saker för oss!". Sedan körde han bilen i en otroligt olaglig fart till posten och sprang in för att hämta datorn!

Okej, det hände inte riktigt så. Men lycklig var han!

När vi kom hem öppnade vi paketet, läste instruktionsboken och tillslut var vi redo för att öppna upp datorn. Vi höll våra fingrar på locket, räknade till tre och började lyfta upp locket. Men... inget hände. Vi tog i lite mer. Inget hände. Vi började leta efter någon knapp man skulle trycka på, ni vet, som man gör för att få upp motorhuven. Men vi hittade ingen knapp. Simon kom på att vi kunde ringa till kundservice, och han gick iväg för att hämta telefonen. På vägen tillbaka passerade han andra sidan av bordet, och gjorde då en upptäckt: vi hade försökt öppna datorn åt fel håll! Öppningen var alltså på andra sidan. Vi vände enkelt på datorn, öppnade locket, tittade på varandra med blicken som sa "det här stannar mellan oss!".

Det där var alltså sant. Så sant att jag bröt vårt tysta löfte berättade om vårt problem med datoröppnandet. I min familj är det på det sättet att om man gör något pinsamt så kan man inte räkna med att det ska glömmas bort. Nejnej, det ska upprepas, berättas igen och gärna med gester illustreras. För varje gång överdrivs dumheten och det blir bara värre och värre. Så det är lika bra att jag delar med mig av pinsamheten nu, så ni har hört min version först!

Efter någon timme med datorn var det dags för mig att bege mig till skolan. Efter en föreläsning trampade jag allt jag kunde till Iksu där det var dags för barnpassning. Efter mina timmar där åt jag en macka och vilade en kvart, innan det var dags för Stepmuskel. Egentligen ville jag så gärna hem efter arbetspasset, men nu efteråt är jag glad att jag stannade. Jag känner mig så duktig efter varje träningspass! När jag äntligen kom hem igen kokade vi te, gjorde några mackor och såg Lorax. Väldigt mysig avslutning på onsdagen!

Idag... ja.. vad händer idag? Jag ska egentligen läsa några böcker, men vad gör man när dom inte går att få tag i? Jo - man unnar sig helt enkelt en ledig dag!


Tjingeling!

Lycka är...

* att på en måndagsförmiddag kunna ta sig ett långt bad och ägna en timma åt att skrubba hela kroppen, massera benen och fötterna och samtidigt se en dokumentär.

* att få lägga sig ner i sin varma säng med inte bara nytvättade lakan, utan även manglade lakan!

* att mangla helt perfekt utan ett minsta veck, och att dessutom veta att det är mina lakan som jag får sova på!

* en helt perfekt paj som man har gjort utan ett recept

* att få vakna bredvid Simon som inte bara är min bästa vän - han är även min fästman!

* att klara den där jobbiga bossen i Mario på första försöket!

* att äta den sista tabletten ur järntablettkartan! Äntligen är det över!

* att inse att jag faktiskt är otroligt lycklig!

Plugg, laser och lite tankeläsning

I morse vaknade jag med ett leende. Jag känner på mig att det här blir en bra dag och en bra start på en fantastik helg!

Idag ägnar jag dagen åt tentaplugg. Eftersom jag inte har en dator hemma, har jag begett mig till en datorsal på skolan. Trots att det sitter en turk, indränkt i axe som lyssnar på hög arabmusik i hörlurarna, så mår jag ganska gott. Jag har min lilla kaffetermos, bra blyerts med stift som inte går av och framför allt så känner jag att jag lär mig!

Ikväll ska jag, Simon och några kompisar fightas på laserdome! Det kommer bli fantastiskt kul och jag känner redan nu hur adrenalinet förbereder sig :) sent ikväll kommer Simons syster och mor (som förövrigt fyller år idag - grattis! (och grattis även till min favoritsyster som fyllde år igår!) och imorgon ska vi bjuda på trerätters à la lchf och sedan ska vi se HENRIK FEXEUS!!! Jag har längtat sen sist vi såg hans show som var MAAAAGISK! Det kommer bli så underbart! Vi ska dessutom sitta på rad tre, så det är ju nästan som att jag får ta i han :D

Nåväl, nu ska jag fortsätta läsa om föräldrabalken, europarådet och barnkonventionen. Jippi!

Krasch, bom, Mac

En stunds knorrande, lite hostande och sedan gav datorn upp. Tyst.

Nu återstår det att se om vi kan rädda allt på hårddisken, eller om det är bara att ta farväl av alla bilder, skolarbeten och andra saker.

Vi är ju Appleälskare, så vi ger inte ens vår dator ett upplivningsförsök, utan vi har faktiskt ringt och beställt en MacBook! Känns faktiskt jättebra! :)

Eftersom vi inte har någon dator kunde vi inte beställa MacBooken via internet, utan vi fick helt enkelt beställa genom att RINGA kundservice. Så fantastiskt enkelt det var! Vi fick prata med en trevlig försäljare som gav oss tips och råd. Han hjälpte oss till och med att hitta ett billigare alternativ! :)

Det är alltså på grund av datorlösheten jag är lite frånvarande här, men så fort vår nya älskling kommer ska det bli ändring! :)

Ikväll ska jag på favoritträningspasset; stepmuskel på onsdag! :D peppat hela dagen!

Cykellös och munspelsrik

Jag har i flera års tid hört talas om att många blir av med sina cyklar i Umeå. Under mitt första år här hade jag en gammal, skranglig cykel. Den har jag fortfarande kvar. För ganska prick ett år sedan köpte jag en sprillans ny cykel, och den skrev jag lite om här.

Jag har alltid varit noga med att låsa cykeln, speciellt nu när jag har haft en fin cykel. Men tror ni inte att någon är så fräck att hen kommer och tar min låsta cykel som står parkerad precis utanför köksfönstret!

Jag var lite småstressad när jag skulle till skolan igår och jag blev helt tom, både i tanken och i ord när jag upptäckte att min cykel inte stod där jag hade lämnat den. Jag gick helt enkelt in i lägenheten igen och sa till Simon "min cykel är stulen". Jag kände mig inte så arg eller ledsen. Mest bara förvirrad. Men jag tog extracykeln som Sara lånar, så jag hann till skolan. Men under den cykelfärden kände jag hur jag mer och mer blev arg. Vem är så elak att den tar en låst cykel? Rakt utanför lägenheten?

Eftersom den kostade en hel del så blev det väldigt många telefonsamtal hit och dit. Men nu är stölden polisanmäld och jag får ut försäkringspengar. Men jag måste lägga ut 1500 kronor på självrisken, och det hade jag gärna sluppit och jag hade gärna haft kvar min fina cykel som har utgått från sortimentet!! Lite frustrationsutsläpp: MAIOBMORFNdknsopmdnSGDO!!!

Så. Nu kan jag fokusera på roligare saker!

I tisdags köpte jag mig ett munspel, så nu spelas det för fullt! Jag är inte alls duktig, men jag lär mig sakta men säkert. Roligt är det iallafall!

Fler har fått upp ögonen för Iksu Passning, så nu har vi ganska många barn per kväll. Superkul! Igår var det fullt ös från början till slut.

Och på tal om jobb - idag ringde de från skolan där jag har gjort praktik och de ville att jag skulle jobba imorgon! Så imorgon är jag fröken Jenny i fem timmar :) Inte helt fel!

En fullspäckad dag

Söndag.

Väckarklockan ringde halv åtta. Med ögon som liknade en pandas hivade jag i mig lite frukost och trampade iväg mot Iksu. Dags för en ny arbetsdag! Jag började med att pyssla lite i passningsrummet, satte igång en film och väntade på dagens barn. När barnen kom såg vi lite film, kastade ärtpåsar och busade. När arbetspasset var slut klockan tolv var även min energi slut.

Simon mötte upp mig på Iksu och vi gick mot simhallen. Väl där simmade vi ett tag, bubbelpoolade och for hem. Efter en lunch började jag baka kolakakor. Degen vägrade samarbeta med mig och jag fick ett smärre utbrott. Det som skulle bli korvar blev bollar, men dom blev goda ändå!

Efter bakning blir det diskning (enda nackdelen med bakning utan diskmaskin). Och efter diskningen gjorde jag mat samtidigt som Simon handlade lite. Efter maten var det dags för tvätt. Direkt vi hade startat första maskinen började vi med något vi aldrig har gjort förut: bullbakning!

Nu är klockan kvart över nio och vi väntar på sista jäsningen innan bullarna ska in i ugnen. Vi väntar även på sista tvättmaskinen.

Justja. En till sak har jag hunnit med: jag har kört en moppe! Ni vet, en sån där gammal... med växlar, kopplingar och flames! Jag kunde inte sluta skratta, för det var med skräckblandad förtjusning jag körde iväg tio meter, vände och körde tillbaka till en skrattande Simon.

Filmbevis:

Nu ser jag fram emot en nybakad bulle, ett glas mjölk och mitt stora, fluffiga täcke!
God natt!



Uppdatering: bullarna blev magiska!

Ge blod

Igår var det min vara-snäll-dag. Jag hade fått tid för blodgivning, och detta såg jag nästan fram emot. Jag kan inte säga det nog många gånger: det är helt fantastiskt att få ge en liten tid av sitt liv, rädda liv och samtidigt skänka pengar till välgörande ändamål! Dessutom få en gratis hälsoundersökning! Win-win deluxe som jag ser det.

Jag fick lägga mig på britsen och berättade för sjuksköterskan att jag var rädd för blod och nålar, så jag skulle blunda hela tiden. Själva sticket sved till lite mer än sist, men det gick ändå bra. Sedan var tappningen igång. Efter några minuter började jag tänka på hur stor nålen är, hur blodet forsar, att jag har en sak i min blodådra, nej... tänk inte så Jenny. Nu är det höst, löven börjar ändra färg... till rött... som blod... Nej, nej, tänk inte på det igen. Du räddar liv!

Så gick mina tankar, och under blodgivningen började jag svettas mer och mer. Jag visste inte om jag skulle säga nåt, eftersom jag tänkte att det kunde bero på att jag var nervös. Själva tappningen var över på cirka sju minuter. När sköterskan drog ut nålen och bad mig ligga kvar ett tag kände jag hur allt började snurra. Det bokstavligen rann svett i pannan och jag såg en annan sjuksköterska springa till mig och hissa upp mina ben. Hon kollade blodtrycket flera gånger, ställde tusen frågor, höll ett glas juice med ett sugrör så jag fick dricka. Efter tre glas juice, blodtrycksmätningar, flera frågor till och drygt en halvtimmas vila fick jag sätta mig och fika.

När jag satt och fikade i vänterummet kom en kvinna som hade legat i britsen bredvid mig ut ur blodgivningsrummet och berättade för sin man "för mig gick det bra, men du skulle ha sett tjejen bredvid mig! Hon svimmade nästan!". Jag skämdes lite, men samtidigt var det inget jag kunde rå för.

Eftersom jag hade varit med om liknande händelse vid ett vanligt blodprov så rekommenderade sköterskan mig att sluta ge blod. Men det är något som ligger mig så varmt om hjärtat att jag inte kan tänka mig att sluta. Visst, jag mår dåligt ett par dagar, men det är sååå värt det. Men sköterskan höll inte riktigt med mig, så vi fick kompromissa lite. Jag ska vänta ungefär ett halvår till nästa tappning, och om det händer igen så måste jag sluta. Men går det finfint så ska jag fortsätta!

Jag frågade varför detta hände mig, och sköterskan berättade att det kan bero på två anledningar:
1. Jag är rädd och vill därför (omedvetet) inte göra detta
2. Jag har känsliga nerver som säger åt min kropp att något är fel, och skickar ut signaler så som svettningar, blodtrycksfall och yrsel.

Eftersom jag verkligen, verkligen vill ge blod (trots att jag tycker det är obehagligt) så tror jag händelsen beror på mina nerver. Förmodligen retade nålen en nerv, och allt detta hände. Tydligen är det inte alls så vanligt att det som hände mig händer, så jag vill verkligen inte skrämma bort framtida blodgivare med att berätta det här.

Snälla, snälla läsare. Ta en funderare på om du kan ställa upp du med. Det som hände mig vid min tappning var ingenting jämfört med de som behöver extra blod. Du behövs verkligen!