Blodomloppet

Galet. Adrenalin. 11 000 deltagare. Ett berg av bananer. Korvstopp i starten.

Men jag klarade det! Jag tog mig runt! 8000 löpare som skulle springa 5 km startade samtidigt och skulle springa på en väg som var 4 meter bred. Det blev totalstopp!! Först efter en kilometer kunde jag börja jogga ordentligt. Då var jag ju tvungen att springa ikapp den förlorade tiden, så jag sprang fortare än jag gjort tidigare. Mitt första mål var att ta mig runt. Mitt andra mål var att göra det på ungefär 30 minuter.

Jag tog mig runt på 30.15. NÖJD!

Blodomloppet gav mig blodad tand!

I väntans tider

Härlig helg med massor av sol, grillning, kubbspel, klänningar, hårfärgning, världens godaste lasagne, Loreen...

Bara en helg kvar i Umeå. En. Sedan är det Piteå i två och en halv månad!

Jag och Simon har båda haft punktering på våra cyklar, men ingen av oss är händiga nog (eller har orken) att fixa det. Så idag kom en kille som har en superbra affärsidé: han cyklar hem till oss, fixar våra cyklar (byter och pumpar däcken, skruvar fast stödet och tramporna, smörjer kedjan) för det överkomliga priset 550 kr :) Lätt värt! Jag är sugen på att ta hem min cykel till Piteå, men vi har ingen dragkrok på bilen... Om det är någon som har dragkrok och ska förbi Umeå och Piteå så får den gärna plocka med min cykel!

Annars då?

Min klumpighet och virrighet har äntligen lagt sig någorlunda. Annars knogar jag på i vanlig ordning. Räknar ner dagarna. 9 skoldagar kvar. 2 seminarium. Ett litet grupparbete med tillhörande redovisning. En examinationsuppgift. En avskedsmiddag för en vän som flyttar. Två arbetsdagar. En veckohandling.

Jag hade tänkt beställa några pocketböcker att slöläsa i sommar. Ge mig gärna boktips!

Imorgon är det dags för Blodomloppet. Jag är knappt nervös, har inte ens fattat att det är imorgon. Däremot har jag läskiga kramper i vänstra låret som hugger till ibland, även när jag sitter ner. Jag hoppashoppas att det ska gå över till imorgon!

Jag ser fram emot många yatzyturneringar i sommar!

Sommar

Det är två veckor kvar innan jag lämnar in den sista examinationsuppgiften för den här terminen. Men min kropp har redan tagit sommarlov. Tre nätter i rad har jag vaknat upp förvirrad och trott att jag var hemma hos föräldrarna, men besviket upptäckt att jag var kvar i Umeå. Jag längtar hem så det nästan gör ont. Två veckor kvar.

På tisdag är det dags för ett av mina största mål för i vår - jag ska springa Blodomloppet! För prick två månader sedan bestämde jag mig för att börja jogga på riktigt. Jag har testat några gånger förut under åren, hållt ut i två veckor och sedan gett upp. Men den här gången köpte jag nya skor och nya kläder (tajta brallor och allt), satte upp ett mål och bara kört på. Jag har joggat två-tre gånger i veckan och oftast är det en sträcka på fem kilometer. När jag började tog det ungefär 40 minuter, men alldeles nyss sprang jag på 33 minuter. Inga världsmästartider, men jag är väldigt stolt över mig själv! Dessutom har jag minskat tre centimeter i midjan! På tisdag är det alltså dags för mitt första lopp någonsin. Jag ska springa fem kilometer på (förhoppningsvis) 30 minuter. Skulle det ta 40 minuter skulle det inte vara hela världen, huvudsaken jag tar mig dit och går i mål :)

Jag tror inte jag hade klarat av att jogga i två månader om jag inte hade haft Blodomloppet som en morot. Det fungerade verkligen för mig!

Jag vet inte om jag har sagt det, men jag ska sommarjobba på Hemtjänsten igen. Känns tryggt att vara på ett ställe där jag kan alla rutiner. Förhoppningsvis kommer allt kännas mycket lättare i år, eftersom jag vet vad jobbet innebär och jag har lärt känna många vårdtagare. Däremot har jag inte fått schemat än. Jag vet inte vilken dag jag börjar, eller vilken dag jag slutar. Så i morse ringde jag Kommunen för att höra. Efter tre omkopplingar fick jag beskedet att dom inte vet än. Typiskt. Förmodligen börjar jag vid midsommar, men det kan bli veckan innan eller veckan efter. Jag är verkligen glad över att jag har fått sommarjobb, men det är liiite jobbigt att inte kunna planera sina lediga dagar.

Åh. Nu vill jag ha sommar. Ligga på altanen, grilla på kvällen, kvällsdopp i Pottan, fika kubbar och saft på Gläntan, fiska i Nyvall, spela kubb, göra ingenting med människor jag älskar. Jag vill göra det NU.

Äggstremt virrigt

Jag har tidigare skrivit om mina virrperioder, och nu är det dags igen. I ungefär två veckors tid har jag varit onormalt virrig och framförallt klantig!

Jag har haft fler blåmärken än vad jag haft under hela året. Jag går in i saker, kastar handen i dörrkarmar och går in i ett rum och tänker "men, vad var det jag skulle...?". Det händer alldeles för ofta att jag avslutar meningen innan jag...

Men igår hände en ofantligt klantig sak. Det är knappt så att jag vill berätta. Men, efter mycket övervägande har jag bestämt mig för att en sådan klantighet inte ska försvinna i glömska. Jag måste dela med mig:

Igår, när Simon hade farit till skolan ställde jag mig vid diskbänken för att ta mig an frukostens disk. Allt gick fint, men när jag var klar upptäckte jag att jag inte alls var kvar. På köksbordet stod min äggkopp med ett äggskal. Jag orkade inte diska äggkoppen, så jag tänkte att det skulle räcka med att bara skölja av den. Så jag kastade äggskalet i komposten och sköljde snabbt av äggkoppen och ställde den i diskstället.

Men när jag satte äggkoppen i diskstället kände jag att det inte kändes som det brukade. Äggkoppen var liksom för lätt och bräcklig. Först då såg jag att det som var i diskstället var äggskalet och inte äggkoppen! Äggkoppen låg fint i komposten.

Jag fnissade lite åt min virrighet och skickade iväg ett sms till Simon där jag berättade om vad som hade hänt. Sedan fnissade jag lite till när jag tänkte på hur mamma skulle fnissa när hon hörde det här. När jag nu har delat med mig av mina virrigheter så hoppas jag att mamma fnissade litegrann. Jag hoppas såklart att alla ni andra fnissade lite också, för annars hade jag liksom inte behövt berätta det här. Jag hoppas även att ni kan dela med er av några virrigheter, så jag känner att jag inte är ensam.

Ha en fin söndag! Eller är det torsdag...? Eller fredag? Tisdag?

Det där med rädslor

När jag var yngre var jag hysteriskt rädd för två saker:
* Jultomten
* När någon sa "det susar i säven..."
Att jag var rädd för jultomten är väl inte helt otroligt, jag menar... en stor, bullrig, skäggig gubbe som man ska krama för att få presenter. Jag har ju blivit uppfostrad att inte ta emot gåvor från främlingar, inte krama okända män... Och nu ska jag göra det samtidigt som alla säger "åååh..." och fotograferar denna obehagliga stund.

Vi hade julgranen i vardagsrummet, och under granen fanns en liten tomte som jag var extremt rädd för. Jag har fått det återberättat att jag smög fram till dörröppningen och laddade upp för att sedan springa allt jag kunde förbi dörröppningen. Allt för att tomten inte skulle se mig.

Min andra rädsla vet jag faktiskt inte vart det kommer ifrån. Däremot kommer jag ihåg att mina äldre syskon utnyttjade min rädsla. Jag minns att vi kunde sitta vid matbordet och någon sa "Jenny, vet du att det susar i säven?" och jag blev rädd, började gråta och blev arg för att syskonen fortsatte "vadå, jag sa ju bara att det susar i säven...". Lika lite som jag minns varifrån min rädsla kom från, lika lite minns jag hur den försvann. Men jag minns att jag en gång i tiden blev hysterisk när jag hörde de fyra orden det susar i säven.

Nu är, lyckligtvis, mina två rädslor borta. Däremot har nya rädslor tagit vid. Nu är jag hysteriskt rädd för:
* Höga höjder
* Spindlar
När jag var yngre var jag inte alls rädd för höjder. Jag kunde åka fritt fall flera gånger om. Jag kunde stå på stegar och jag kunde gå på höga broar. För tre år sedan var jag och Simon på Gröna Lund och jag såg fram emot att åka fritt fall. Men när vi satte oss i stolarna kände jag paniken smyga sig fram. Funktionärerna knäppte fast oss, men jag ville hoppa av. Jag frågade om de kunde spänna loss mig, men jag fick till svar att jag var tvungen att åka. När vi sedan hissades upp kom paniken som ett brev på posten. Vi hissades högre och högre upp, och enda sättet att ta sig ner var att släppas ner. Sekunderna innan vi släpptes ner minns jag att jag tänkte "jaha, det är nu jag ska dö". Det var de längsta sekundrarna i mitt liv. När vi släpptes kändes det som att jag föll rak mot marken (det var ju också exakt det jag gjorde), men att ingenting skulle ta emot mig. Det kändes som att jag föll mot döden. Jag överlevde ju fallet, men den kommande natten drömde jag att jag föll om och om igen. Jag hissades upp, ramlade av stolen, föll handlöst mot asfalten och precis när jag dog vaknade jag med ett ryck. Om och om igen.

Den andra rädslan jag har är spindlar. Det gör ont i kroppen att bara skriva ordet. Jag har ingen aning om hur jag kan ha blivit så rädd. När jag var yngre kunde jag hålla dom i handen och ha dom som husdjur i en burk. Men nu rycker det till i varenda cell i kroppen så fort jag ser något som ser ut som en spindel. Jag vill verkligen inte vara rädd för spindlar, för det tar bort så mycket livskvalitet. Jag kan inte gå i skogen utan att fundera på spindlarna, jag kan inte vara i ett litet rum om jag ser en spindel där, jag kan inte bo ensammen eftersom jag inte kan plocka bort spindlarna själv... Jag vill att mina syskonbarn och mina framtida egna barn ska kunna gå i skogen tillsammans med mig. Jag vill kunna titta med lupp på olika spindelarter med mina elever. Jag vill kunna leva ordentligt, utan att vara rädd.

Jag har påbörjat en process där jag försöker övervinna min rädsla. Men sedan den traumatiska bilfärden (som ni kan läsa om HÄR) känns det hur svårt som helst. De värsta spindlarna är de med kroppen stor som en ärta och långa, snabba ben. Dom spindlarna är så äckliga, och något som gör dom ännu äckligare är att dom kan hoppa! Så man vet aldrig vart man har dom! Huvva.

Varför har vi rädslor? Jag försöker se något positivt med rädslorna, typ att höjdrädslan gör mig mer riskmedveten... Men jag ser verkligen inget positivt med min spindelfobi.

Klubbad kyckling

I torsdags gjorde jag och Simon en god, enkel middag - Quesadillas. Grundidén är enkel; man tar två tortillabröd och sätter massa gott emellan, steker lätt i olja och tadaaaaa...! Middagen är redo. Vår fyllning bestod av cremecheese franska örter och bitar av grillade kycklingklubbor. Mums filibabba! En god sallad är också bra att äta till :)

Efter middagen kom några kompisar på Simons födelsedagsfika. Mycket fika blev över, så nu är frysen full! Vi måste dessutom frosta av frysen (något vi tänkte göra i vintras, men vi glömde bort det). Så... Hur gör man nu under våren när vi inte har kallt ute? Vi har ingen kylbag... Vart förvarar man all frysmat under tiden?

Jag och Simon har köpt ett ljudsystem av min kompis pappa i Örnsköldsvik, så i fredags var vi ett litet gäng som tog bilen ner. En liten mini-weekend. På lördagen körde vi hem igen.

När vi kom hem igår så bar vi in förstärkaren, högtalarna och allt annat. Trots att vi inte ens var borta i ett dygn var Disa kelsjuk och tryckte sig mot mina ben. Men dessvärre hann jag bara ta några steg in i lägenheten innan mitt hjärta stannade för en sekund. Mitt på hallgolvet låg någonting som såg ut som en fågel. En flådd fågel. Jag vet inte hur Disa har fått in den i lägenheten, eftersom den har varit stängd. Kanske har någon granne spelat oss ett spratt? Jag tänkte skrika, men jag fick bara ut ett "OJ".

Jag gick äcklad in i köket för att ställa ner det jag hade i mina händer, och då ser jag hur köksluckan under sinken var öppen. Hm... Nu föll bitarna på plats.

Disa hade alltså pillat upp köksluckan, stoppat ner tassarna/nosen i komposten, grävt undan kaffesump, äggskal och annat, hittat en slängd kycklingklubba, dragit den till hallen och levt latjolajban. Det som stör mig lite är att vi gav henne den övergivna kycklingklubban när vi lagade maten, men då ratade hon den totalt. Och hon hämtade inte den slängda maten i brist på egen kattmat. Nejnej, hon skulle bara visa att hon kunde.

Störande saker i vardagen #4

När saker inte får plats där jag vill att de ska få plats:

Bär det som en krona

Jag skrev ett inlägg igår, men det försvann när jag skulle publicera det. Så här kommer det igen... typ.

Föreställningen vi var på i förrgår var helt fantastisk! Den var så vacker, konstnärlig och helt enkelt underbar. Mycket var abstrakt, men jag gillade det skarpt. Till och med alla scenbyten var vackra!

Det var som sagt väldigt abstrakt, men som jag förstod det handlade föreställningen om att man ska bära sina misstag och rädslor med stolthet - man ska bära det som en krona. Wear it like a crown.

Jag skrattade, höll för ögonen, hade gåshud och tårar i ögonen, apploderade tills jag fick ont i armarna och jag ville inte att det skulle ta slut. Vi fick se mästerlig jonglering, akrobatik, knivkastning (!!), klättring och mycket mer!

Ett stort plus var den fantastiska musiken av Rebekka Karijord. Jag rekommenderar er att lyssna på henne. Hennes senaste skiva har gått varmt här hemma!

Om ni inte har möjlighet att se denna fantastiska föreställning så borde ni se trailern för den.

Igår jobbade jag igen. Inga barn att leka med denna gång, men däremot kom en reporter från Västerbottenskuriren, så nu hamnar jag i tidningen igen. Efter jobbet for jag och Simon till Angelica. Där var även Emelie, så vi spelade sällskapsspel och fikade resterna från Angelicas födelsedagsfika. Det känns som att jag inte gör så mycket mer än att fika och skratta.

Ikväll kommer några kompisar till oss för Simons födelsedagsfika. Så jag ska slå igång Rebekka Karijord och baka en tårta! Hurra!

Simon

Idag fyller min käreste 23 år. Halvvägs till 46. Närmare 30 än 15. Snyggare än någonsin.

Dagen började inte så bra. Vi steg upp klockan sju och började tvätta. Sedan storspöade jag honom i yatzy. Men min filosofi är att nu kan dagen bara bli bättre!

När han kommer hem från skolan ska vi gå ut på en restaurang som har uteservering (man ska ju ta vara på finvädret!) och efter middagen ska vi se Cirkus Cirkörs föreställning Wear it like a crown. Det kommer bli en toppenkväll!

Stort GRATTIS på födelsedagen älskling!

Störande saker i vardagen #3

När man har statiskt hår och måste sätta upp det i en svans, men den enda hårsnodden man har går sönder!

Störande saker i vardagen #2

Backspegeln i vår bil är felplacerad, så det går inte att fälla ner solskyddet på passargerarsidan utan att spegeln rubbas.

Sköna maj, välkommen!

Du har varit så efterlängtad, och nu äntligen är du här! Det började bra med solsken och pizza på balkongen. Det som väntar den närmsta veckan är att vara flytthjälp åt en kompis, födelsedagsfir x2, Cirkus Cirkör, Swap for Change*, ny kurs, gårdsrådsmöte, bingolotto... Känns som en bra första vecka på en underbar månad.

Jag har insett att maj är min favoritmånad. Snön smälter, man behöver inte mössa och vantar när man cyklar, dagssolen har nått vår balkong, man kan sitta ute och plugga, jag kryper ur min lilla höstdepression och får istället ett rus av vårkänslor! Allt känns nytt, planer för sommaren görs upp, man längtar, man tar fram vårkläderna och lägger undan långkalsongerna och dunjackan. Man kan äta glass varje dag utan att man behöver vara dumpad.

När jag var liten avundades jag alla som fyllde år i maj. Dels för att jag trodde att de som fyllde år i maj hade gröna ögon, men dels för att det var en optimal månad att ha kalas! Det är inte sommarlov, så man blir firad på skolan. Man får ha klänning och strumpbyxor, trots att kalaset ska vara utomhus. Man kan ha kalaset utomhus, fast ingen dömer en om man har det inomhus. Ja, en perfekt månad att ha kalas.

På tal om kalas... det är många som fyller år i maj! Den jag ska fira mest är Simon som fyller 24... eller 22? Eller var det 23? Jag har sedan länge köpt biljetter till Cirkus Cirkör som kommer till Umeå. Det är nycirkus, så det är inga djur eller clowner, bara häftig akrobatik, kroppskontroll, jonglering och annat häftigt. Precis som Simon gillar. Innan showen går vi kanske ut och äter. Hur som helst längtar jag! :) Roligt att göra något annorlunda på en vanlig blåtisdag.

Just nu sitter jag och skriver på en uppgift som ska in imorgon klockan 8. Jag har ställt in mig på att sitta halva natten, eftersom jag har tagit alldeles för många dagar ledigt. Men ska jag berätta en hemlis? Jag tycker det är ganska mysigt... Jag ska tända ljus, koka min fjärde kopp te, rosta lite mackor och skriva om livskvalitet.

Idag har vi bokat både hotell och flyg till Stockholm. Jag och Simon firar fem år tillsammans i augusti, och det ska vi fira genom några dagar i huvudstaden och konsert med Lady Gaga. Jag längtar!! Det är helt otroligt att det gått fem år sedan vi blev tillsammans... Det har gått så fort! Men det brukar ju göra det när man har roligt!

Njut nu av vårsolen eller nåt annat som gör dig glad! Du kommer att bli mycket lyckligare då :)

*Swap for Change är ett fantastiskt initiativ! Man lämnar in sina kläder som man inte använder, får en kupong per inlämnat plagg och så kan man byta en kupong mot ett nytt plagg. Allt som inte byts skänks till välgörenhet.