I tisdags hade jag en salstenta. Det var svårt, skrivkrampen kom och med tio minuter till godo lämnade jag in den till skrivvakten. Jag är ganska säker på att jag klarade den, men man kan aldrig vara helt säker!
Igår började dagen med ett stooort leende på Simons läppar. Dagen innan hade vi fått veta att vi skulle få hämta ut vår nya, fina Macbook! Simon kastade i sig frukosten och sa "är du klar nu? är du klar nu? ska vi åka nu??" sen stod han i hallen och hoppade. När jag gick in på toaletten för att borsta tänderna slet han ut mig, tvingade på mig skorna och tryckte in ett tuggummi i min mun, "vi har inte tid med tandborstning! Vi har viktigare saker för oss!". Sedan körde han bilen i en otroligt olaglig fart till posten och sprang in för att hämta datorn!
Okej, det hände inte riktigt så. Men lycklig var han!
När vi kom hem öppnade vi paketet, läste instruktionsboken och tillslut var vi redo för att öppna upp datorn. Vi höll våra fingrar på locket, räknade till tre och började lyfta upp locket. Men... inget hände. Vi tog i lite mer. Inget hände. Vi började leta efter någon knapp man skulle trycka på, ni vet, som man gör för att få upp motorhuven. Men vi hittade ingen knapp. Simon kom på att vi kunde ringa till kundservice, och han gick iväg för att hämta telefonen. På vägen tillbaka passerade han andra sidan av bordet, och gjorde då en upptäckt: vi hade försökt öppna datorn åt fel håll! Öppningen var alltså på andra sidan. Vi vände enkelt på datorn, öppnade locket, tittade på varandra med blicken som sa "det här stannar mellan oss!".
Det där var alltså sant. Så sant att jag bröt vårt tysta löfte berättade om vårt problem med datoröppnandet. I min familj är det på det sättet att om man gör något pinsamt så kan man inte räkna med att det ska glömmas bort. Nejnej, det ska upprepas, berättas igen och gärna med gester illustreras. För varje gång överdrivs dumheten och det blir bara värre och värre. Så det är lika bra att jag delar med mig av pinsamheten nu, så ni har hört min version först!
Efter någon timme med datorn var det dags för mig att bege mig till skolan. Efter en föreläsning trampade jag allt jag kunde till Iksu där det var dags för barnpassning. Efter mina timmar där åt jag en macka och vilade en kvart, innan det var dags för Stepmuskel. Egentligen ville jag så gärna hem efter arbetspasset, men nu efteråt är jag glad att jag stannade. Jag känner mig så duktig efter varje träningspass! När jag äntligen kom hem igen kokade vi te, gjorde några mackor och såg Lorax. Väldigt mysig avslutning på onsdagen!
Idag... ja.. vad händer idag? Jag ska egentligen läsa några böcker, men vad gör man när dom inte går att få tag i? Jo - man unnar sig helt enkelt en ledig dag!
Tjingeling!
torsdag 27 september 2012
måndag 24 september 2012
Lycka är...
* att på en måndagsförmiddag kunna ta sig ett långt bad och ägna en timma åt att skrubba hela kroppen, massera benen och fötterna och samtidigt se en dokumentär.
* att få lägga sig ner i sin varma säng med inte bara nytvättade lakan, utan även manglade lakan!
* att mangla helt perfekt utan ett minsta veck, och att dessutom veta att det är mina lakan som jag får sova på!
* en helt perfekt paj som man har gjort utan ett recept
* att få vakna bredvid Simon som inte bara är min bästa vän - han är även min fästman!
* att klara den där jobbiga bossen i Mario på första försöket!
* att äta den sista tabletten ur järntablettkartan! Äntligen är det över!
* att inse att jag faktiskt är otroligt lycklig!
* att få lägga sig ner i sin varma säng med inte bara nytvättade lakan, utan även manglade lakan!
* att mangla helt perfekt utan ett minsta veck, och att dessutom veta att det är mina lakan som jag får sova på!
* en helt perfekt paj som man har gjort utan ett recept
* att få vakna bredvid Simon som inte bara är min bästa vän - han är även min fästman!
* att klara den där jobbiga bossen i Mario på första försöket!
* att äta den sista tabletten ur järntablettkartan! Äntligen är det över!
* att inse att jag faktiskt är otroligt lycklig!
fredag 21 september 2012
Plugg, laser och lite tankeläsning
I morse vaknade jag med ett leende. Jag känner på mig att det här blir en bra dag och en bra start på en fantastik helg!
Idag ägnar jag dagen åt tentaplugg. Eftersom jag inte har en dator hemma, har jag begett mig till en datorsal på skolan. Trots att det sitter en turk, indränkt i axe som lyssnar på hög arabmusik i hörlurarna, så mår jag ganska gott. Jag har min lilla kaffetermos, bra blyerts med stift som inte går av och framför allt så känner jag att jag lär mig!
Ikväll ska jag, Simon och några kompisar fightas på laserdome! Det kommer bli fantastiskt kul och jag känner redan nu hur adrenalinet förbereder sig :) sent ikväll kommer Simons syster och mor (som förövrigt fyller år idag - grattis! (och grattis även till min favoritsyster som fyllde år igår!) och imorgon ska vi bjuda på trerätters à la lchf och sedan ska vi se HENRIK FEXEUS!!! Jag har längtat sen sist vi såg hans show som var MAAAAGISK! Det kommer bli så underbart! Vi ska dessutom sitta på rad tre, så det är ju nästan som att jag får ta i han :D
Nåväl, nu ska jag fortsätta läsa om föräldrabalken, europarådet och barnkonventionen. Jippi!
Idag ägnar jag dagen åt tentaplugg. Eftersom jag inte har en dator hemma, har jag begett mig till en datorsal på skolan. Trots att det sitter en turk, indränkt i axe som lyssnar på hög arabmusik i hörlurarna, så mår jag ganska gott. Jag har min lilla kaffetermos, bra blyerts med stift som inte går av och framför allt så känner jag att jag lär mig!
Ikväll ska jag, Simon och några kompisar fightas på laserdome! Det kommer bli fantastiskt kul och jag känner redan nu hur adrenalinet förbereder sig :) sent ikväll kommer Simons syster och mor (som förövrigt fyller år idag - grattis! (och grattis även till min favoritsyster som fyllde år igår!) och imorgon ska vi bjuda på trerätters à la lchf och sedan ska vi se HENRIK FEXEUS!!! Jag har längtat sen sist vi såg hans show som var MAAAAGISK! Det kommer bli så underbart! Vi ska dessutom sitta på rad tre, så det är ju nästan som att jag får ta i han :D
Nåväl, nu ska jag fortsätta läsa om föräldrabalken, europarådet och barnkonventionen. Jippi!
onsdag 19 september 2012
Krasch, bom, Mac
En stunds knorrande, lite hostande och sedan gav datorn upp. Tyst.
Nu återstår det att se om vi kan rädda allt på hårddisken, eller om det är bara att ta farväl av alla bilder, skolarbeten och andra saker.
Vi är ju Appleälskare, så vi ger inte ens vår dator ett upplivningsförsök, utan vi har faktiskt ringt och beställt en MacBook! Känns faktiskt jättebra! :)
Eftersom vi inte har någon dator kunde vi inte beställa MacBooken via internet, utan vi fick helt enkelt beställa genom att RINGA kundservice. Så fantastiskt enkelt det var! Vi fick prata med en trevlig försäljare som gav oss tips och råd. Han hjälpte oss till och med att hitta ett billigare alternativ! :)
Det är alltså på grund av datorlösheten jag är lite frånvarande här, men så fort vår nya älskling kommer ska det bli ändring! :)
Ikväll ska jag på favoritträningspasset; stepmuskel på onsdag! :D peppat hela dagen!
Nu återstår det att se om vi kan rädda allt på hårddisken, eller om det är bara att ta farväl av alla bilder, skolarbeten och andra saker.
Vi är ju Appleälskare, så vi ger inte ens vår dator ett upplivningsförsök, utan vi har faktiskt ringt och beställt en MacBook! Känns faktiskt jättebra! :)
Eftersom vi inte har någon dator kunde vi inte beställa MacBooken via internet, utan vi fick helt enkelt beställa genom att RINGA kundservice. Så fantastiskt enkelt det var! Vi fick prata med en trevlig försäljare som gav oss tips och råd. Han hjälpte oss till och med att hitta ett billigare alternativ! :)
Det är alltså på grund av datorlösheten jag är lite frånvarande här, men så fort vår nya älskling kommer ska det bli ändring! :)
Ikväll ska jag på favoritträningspasset; stepmuskel på onsdag! :D peppat hela dagen!
torsdag 13 september 2012
Cykellös och munspelsrik
Jag har i flera års tid hört talas om att många blir av med sina cyklar i Umeå. Under mitt första år här hade jag en gammal, skranglig cykel. Den har jag fortfarande kvar. För ganska prick ett år sedan köpte jag en sprillans ny cykel, och den skrev jag lite om här.
Jag har alltid varit noga med att låsa cykeln, speciellt nu när jag har haft en fin cykel. Men tror ni inte att någon är så fräck att hen kommer och tar min låsta cykel som står parkerad precis utanför köksfönstret!
Jag var lite småstressad när jag skulle till skolan igår och jag blev helt tom, både i tanken och i ord när jag upptäckte att min cykel inte stod där jag hade lämnat den. Jag gick helt enkelt in i lägenheten igen och sa till Simon "min cykel är stulen". Jag kände mig inte så arg eller ledsen. Mest bara förvirrad. Men jag tog extracykeln som Sara lånar, så jag hann till skolan. Men under den cykelfärden kände jag hur jag mer och mer blev arg. Vem är så elak att den tar en låst cykel? Rakt utanför lägenheten?
Eftersom den kostade en hel del så blev det väldigt många telefonsamtal hit och dit. Men nu är stölden polisanmäld och jag får ut försäkringspengar. Men jag måste lägga ut 1500 kronor på självrisken, och det hade jag gärna sluppit och jag hade gärna haft kvar min fina cykel som har utgått från sortimentet!! Lite frustrationsutsläpp: MAIOBMORFNdknsopmdnSGDO!!!
Så. Nu kan jag fokusera på roligare saker!
I tisdags köpte jag mig ett munspel, så nu spelas det för fullt! Jag är inte alls duktig, men jag lär mig sakta men säkert. Roligt är det iallafall!
Fler har fått upp ögonen för Iksu Passning, så nu har vi ganska många barn per kväll. Superkul! Igår var det fullt ös från början till slut.
Och på tal om jobb - idag ringde de från skolan där jag har gjort praktik och de ville att jag skulle jobba imorgon! Så imorgon är jag fröken Jenny i fem timmar :) Inte helt fel!
Jag har alltid varit noga med att låsa cykeln, speciellt nu när jag har haft en fin cykel. Men tror ni inte att någon är så fräck att hen kommer och tar min låsta cykel som står parkerad precis utanför köksfönstret!
Jag var lite småstressad när jag skulle till skolan igår och jag blev helt tom, både i tanken och i ord när jag upptäckte att min cykel inte stod där jag hade lämnat den. Jag gick helt enkelt in i lägenheten igen och sa till Simon "min cykel är stulen". Jag kände mig inte så arg eller ledsen. Mest bara förvirrad. Men jag tog extracykeln som Sara lånar, så jag hann till skolan. Men under den cykelfärden kände jag hur jag mer och mer blev arg. Vem är så elak att den tar en låst cykel? Rakt utanför lägenheten?
Eftersom den kostade en hel del så blev det väldigt många telefonsamtal hit och dit. Men nu är stölden polisanmäld och jag får ut försäkringspengar. Men jag måste lägga ut 1500 kronor på självrisken, och det hade jag gärna sluppit och jag hade gärna haft kvar min fina cykel som har utgått från sortimentet!! Lite frustrationsutsläpp: MAIOBMORFNdknsopmdnSGDO!!!
Så. Nu kan jag fokusera på roligare saker!
I tisdags köpte jag mig ett munspel, så nu spelas det för fullt! Jag är inte alls duktig, men jag lär mig sakta men säkert. Roligt är det iallafall!
Fler har fått upp ögonen för Iksu Passning, så nu har vi ganska många barn per kväll. Superkul! Igår var det fullt ös från början till slut.
Och på tal om jobb - idag ringde de från skolan där jag har gjort praktik och de ville att jag skulle jobba imorgon! Så imorgon är jag fröken Jenny i fem timmar :) Inte helt fel!
söndag 9 september 2012
En fullspäckad dag
Söndag.
Väckarklockan ringde halv åtta. Med ögon som liknade en pandas hivade jag i mig lite frukost och trampade iväg mot Iksu. Dags för en ny arbetsdag! Jag började med att pyssla lite i passningsrummet, satte igång en film och väntade på dagens barn. När barnen kom såg vi lite film, kastade ärtpåsar och busade. När arbetspasset var slut klockan tolv var även min energi slut.
Simon mötte upp mig på Iksu och vi gick mot simhallen. Väl där simmade vi ett tag, bubbelpoolade och for hem. Efter en lunch började jag baka kolakakor. Degen vägrade samarbeta med mig och jag fick ett smärre utbrott. Det som skulle bli korvar blev bollar, men dom blev goda ändå!
Efter bakning blir det diskning (enda nackdelen med bakning utan diskmaskin). Och efter diskningen gjorde jag mat samtidigt som Simon handlade lite. Efter maten var det dags för tvätt. Direkt vi hade startat första maskinen började vi med något vi aldrig har gjort förut: bullbakning!
Nu är klockan kvart över nio och vi väntar på sista jäsningen innan bullarna ska in i ugnen. Vi väntar även på sista tvättmaskinen.
Justja. En till sak har jag hunnit med: jag har kört en moppe! Ni vet, en sån där gammal... med växlar, kopplingar och flames! Jag kunde inte sluta skratta, för det var med skräckblandad förtjusning jag körde iväg tio meter, vände och körde tillbaka till en skrattande Simon.
Filmbevis:
Nu ser jag fram emot en nybakad bulle, ett glas mjölk och mitt stora, fluffiga täcke!
God natt!
Uppdatering: bullarna blev magiska!
Väckarklockan ringde halv åtta. Med ögon som liknade en pandas hivade jag i mig lite frukost och trampade iväg mot Iksu. Dags för en ny arbetsdag! Jag började med att pyssla lite i passningsrummet, satte igång en film och väntade på dagens barn. När barnen kom såg vi lite film, kastade ärtpåsar och busade. När arbetspasset var slut klockan tolv var även min energi slut.
Simon mötte upp mig på Iksu och vi gick mot simhallen. Väl där simmade vi ett tag, bubbelpoolade och for hem. Efter en lunch började jag baka kolakakor. Degen vägrade samarbeta med mig och jag fick ett smärre utbrott. Det som skulle bli korvar blev bollar, men dom blev goda ändå!
Efter bakning blir det diskning (enda nackdelen med bakning utan diskmaskin). Och efter diskningen gjorde jag mat samtidigt som Simon handlade lite. Efter maten var det dags för tvätt. Direkt vi hade startat första maskinen började vi med något vi aldrig har gjort förut: bullbakning!
Nu är klockan kvart över nio och vi väntar på sista jäsningen innan bullarna ska in i ugnen. Vi väntar även på sista tvättmaskinen.
Justja. En till sak har jag hunnit med: jag har kört en moppe! Ni vet, en sån där gammal... med växlar, kopplingar och flames! Jag kunde inte sluta skratta, för det var med skräckblandad förtjusning jag körde iväg tio meter, vände och körde tillbaka till en skrattande Simon.
Filmbevis:
Nu ser jag fram emot en nybakad bulle, ett glas mjölk och mitt stora, fluffiga täcke!
God natt!
Uppdatering: bullarna blev magiska!
torsdag 6 september 2012
Ge blod
Igår var det min vara-snäll-dag. Jag hade fått tid för blodgivning, och detta såg jag nästan fram emot. Jag kan inte säga det nog många gånger: det är helt fantastiskt att få ge en liten tid av sitt liv, rädda liv och samtidigt skänka pengar till välgörande ändamål! Dessutom få en gratis hälsoundersökning! Win-win deluxe som jag ser det.
Jag fick lägga mig på britsen och berättade för sjuksköterskan att jag var rädd för blod och nålar, så jag skulle blunda hela tiden. Själva sticket sved till lite mer än sist, men det gick ändå bra. Sedan var tappningen igång. Efter några minuter började jag tänka på hur stor nålen är, hur blodet forsar, att jag har en sak i min blodådra, nej... tänk inte så Jenny. Nu är det höst, löven börjar ändra färg... till rött... som blod... Nej, nej, tänk inte på det igen. Du räddar liv!
Så gick mina tankar, och under blodgivningen började jag svettas mer och mer. Jag visste inte om jag skulle säga nåt, eftersom jag tänkte att det kunde bero på att jag var nervös. Själva tappningen var över på cirka sju minuter. När sköterskan drog ut nålen och bad mig ligga kvar ett tag kände jag hur allt började snurra. Det bokstavligen rann svett i pannan och jag såg en annan sjuksköterska springa till mig och hissa upp mina ben. Hon kollade blodtrycket flera gånger, ställde tusen frågor, höll ett glas juice med ett sugrör så jag fick dricka. Efter tre glas juice, blodtrycksmätningar, flera frågor till och drygt en halvtimmas vila fick jag sätta mig och fika.
När jag satt och fikade i vänterummet kom en kvinna som hade legat i britsen bredvid mig ut ur blodgivningsrummet och berättade för sin man "för mig gick det bra, men du skulle ha sett tjejen bredvid mig! Hon svimmade nästan!". Jag skämdes lite, men samtidigt var det inget jag kunde rå för.
Eftersom jag hade varit med om liknande händelse vid ett vanligt blodprov så rekommenderade sköterskan mig att sluta ge blod. Men det är något som ligger mig så varmt om hjärtat att jag inte kan tänka mig att sluta. Visst, jag mår dåligt ett par dagar, men det är sååå värt det. Men sköterskan höll inte riktigt med mig, så vi fick kompromissa lite. Jag ska vänta ungefär ett halvår till nästa tappning, och om det händer igen så måste jag sluta. Men går det finfint så ska jag fortsätta!
Jag frågade varför detta hände mig, och sköterskan berättade att det kan bero på två anledningar:
1. Jag är rädd och vill därför (omedvetet) inte göra detta
2. Jag har känsliga nerver som säger åt min kropp att något är fel, och skickar ut signaler så som svettningar, blodtrycksfall och yrsel.
Eftersom jag verkligen, verkligen vill ge blod (trots att jag tycker det är obehagligt) så tror jag händelsen beror på mina nerver. Förmodligen retade nålen en nerv, och allt detta hände. Tydligen är det inte alls så vanligt att det som hände mig händer, så jag vill verkligen inte skrämma bort framtida blodgivare med att berätta det här.
Snälla, snälla läsare. Ta en funderare på om du kan ställa upp du med. Det som hände mig vid min tappning var ingenting jämfört med de som behöver extra blod. Du behövs verkligen!
Jag fick lägga mig på britsen och berättade för sjuksköterskan att jag var rädd för blod och nålar, så jag skulle blunda hela tiden. Själva sticket sved till lite mer än sist, men det gick ändå bra. Sedan var tappningen igång. Efter några minuter började jag tänka på hur stor nålen är, hur blodet forsar, att jag har en sak i min blodådra, nej... tänk inte så Jenny. Nu är det höst, löven börjar ändra färg... till rött... som blod... Nej, nej, tänk inte på det igen. Du räddar liv!
Så gick mina tankar, och under blodgivningen började jag svettas mer och mer. Jag visste inte om jag skulle säga nåt, eftersom jag tänkte att det kunde bero på att jag var nervös. Själva tappningen var över på cirka sju minuter. När sköterskan drog ut nålen och bad mig ligga kvar ett tag kände jag hur allt började snurra. Det bokstavligen rann svett i pannan och jag såg en annan sjuksköterska springa till mig och hissa upp mina ben. Hon kollade blodtrycket flera gånger, ställde tusen frågor, höll ett glas juice med ett sugrör så jag fick dricka. Efter tre glas juice, blodtrycksmätningar, flera frågor till och drygt en halvtimmas vila fick jag sätta mig och fika.
När jag satt och fikade i vänterummet kom en kvinna som hade legat i britsen bredvid mig ut ur blodgivningsrummet och berättade för sin man "för mig gick det bra, men du skulle ha sett tjejen bredvid mig! Hon svimmade nästan!". Jag skämdes lite, men samtidigt var det inget jag kunde rå för.
Eftersom jag hade varit med om liknande händelse vid ett vanligt blodprov så rekommenderade sköterskan mig att sluta ge blod. Men det är något som ligger mig så varmt om hjärtat att jag inte kan tänka mig att sluta. Visst, jag mår dåligt ett par dagar, men det är sååå värt det. Men sköterskan höll inte riktigt med mig, så vi fick kompromissa lite. Jag ska vänta ungefär ett halvår till nästa tappning, och om det händer igen så måste jag sluta. Men går det finfint så ska jag fortsätta!
Jag frågade varför detta hände mig, och sköterskan berättade att det kan bero på två anledningar:
1. Jag är rädd och vill därför (omedvetet) inte göra detta
2. Jag har känsliga nerver som säger åt min kropp att något är fel, och skickar ut signaler så som svettningar, blodtrycksfall och yrsel.
Eftersom jag verkligen, verkligen vill ge blod (trots att jag tycker det är obehagligt) så tror jag händelsen beror på mina nerver. Förmodligen retade nålen en nerv, och allt detta hände. Tydligen är det inte alls så vanligt att det som hände mig händer, så jag vill verkligen inte skrämma bort framtida blodgivare med att berätta det här.
Snälla, snälla läsare. Ta en funderare på om du kan ställa upp du med. Det som hände mig vid min tappning var ingenting jämfört med de som behöver extra blod. Du behövs verkligen!
tisdag 4 september 2012
Skolstart och ålder
Igår började många nya studenter på universitetet. Sara var en av dom som gick, lite smått nervöst, mot Lindellhallen. Jag minns precis hur det kändes, hur stort allt var och att jag inte kände en enda. Det var ju trots allt bara två år sedan, men samtidigt tänker jag "har det redan gått två år!?".
Jag fick en dag längre ledighet än de flesta, för jag börjar först idag klockan 13. Det är så overkligt att jag ska börja mitt tredje år. Helt plötsligt är jag ju en av "de äldre". Kanske inte till åldern, men väl till universitetserfarenhet.
Det där med ålder är en ganska märklig sak. Det har jag märkt, speciellt de senaste månaderna där jag har växlat mellan universitetslivet och jobblivet. På universitetet är det få som tror att jag bara är 21 år. Speciellt nu med en förlovningsring på fingret. När jag berättar för folk, till exempel vänners vänner, att jag ska börja mitt tredje år på lärarlinjen och att jag bor tillsammans med min fästman, och sedan säger att jag är 21 år, då är det många som säger "Va? Jag trodde du var äldre!". Men på jobbet, där jag jobbade tillsammans med kvinnor i medelåldern var det många som trodde att jag var yngre. Många sa "Va? Läser du på universitet? Eller menar du att du ska börja läsa där när du har gått ut gymnasiet?". En äldre tant som jag besökte på jobbet blev förskräckt när jag berättade att jag hade förlovat mig. Hon berättade att på hennes tid var det minsann vanligt att förlova sig i ung ålder, men hon tyckte att jag som ung i dagens samhälle åtminstone skulle vänta tills jag blev 20. När jag berättade att jag var 21 blev hon förvånad och trodde att jag var 15 år. När jag hade uppsatt hår såg jag ut som 16.
Men åter till skolstarter. Jag minns faktiskt inte första skoldagen. Det är helt blankt. Jag minns mycket av första året, men jag minns inte de första timmarna. Jag har hört många historier, många berättade av äldre, hur de minns exakt vilka kläder de hade på sig, vad de kände och vad de gjorde. Ibland önskar jag att jag också minns så exakt, men å andra sidan är det ingen idé att sörja över något jag inte haft. Jag glädjs istället av minnet av min första gymnasiedag. Jag minns att pappa släppte av mig vid skolan och jag stapplade in i glasentrén. I minnet hörde jag pappas röst säga "ta höger och sen ner för trapporna", men det var så många som gick åt vänster att jag helt enkelt följde strömmen. Men jag var helt säker på att jag skulle ner för några trappor. Problemet var bara... jag hittade inga trappor! Jag gick förvirrat omkring, för blyg för att fråga om hjälp, men tillslut hittade jag en kompis som jag visste skulle gå i samma klass som mig. Hon visade mig vägen och jag var så lycklig att jag inte hade råkat gå in på tillexempel byggtreornas lektion.
Idag ska jag alltså gå till min skolstart. Jag är inte det minsta nervös, och ser faktiskt ingen anledning till det heller. Jag vet ungefär vad som väntar och jag hittar dit jag ska. Däremot är jag lite nervös över vårt otroligt slappa schema... Vi har föreläsningar ungefär sex timmar i veckan. Ja ni läste rätt... inte sex timmar per dag - utan sex timmar i veckan! Det är ju ingenting! Betyder det att jag måste vara superdisiplinerad och plugga själv de övriga 34 timmarna? Eller är det så slappt som det låter och jag blir för slapp och har svårt att hitta disiplinen när det kommer en tuffare kurs? Hm. Hur som helst intalar jag mig att det ska gå bra. Det kommer gå bra!
Jag fick en dag längre ledighet än de flesta, för jag börjar först idag klockan 13. Det är så overkligt att jag ska börja mitt tredje år. Helt plötsligt är jag ju en av "de äldre". Kanske inte till åldern, men väl till universitetserfarenhet.
Det där med ålder är en ganska märklig sak. Det har jag märkt, speciellt de senaste månaderna där jag har växlat mellan universitetslivet och jobblivet. På universitetet är det få som tror att jag bara är 21 år. Speciellt nu med en förlovningsring på fingret. När jag berättar för folk, till exempel vänners vänner, att jag ska börja mitt tredje år på lärarlinjen och att jag bor tillsammans med min fästman, och sedan säger att jag är 21 år, då är det många som säger "Va? Jag trodde du var äldre!". Men på jobbet, där jag jobbade tillsammans med kvinnor i medelåldern var det många som trodde att jag var yngre. Många sa "Va? Läser du på universitet? Eller menar du att du ska börja läsa där när du har gått ut gymnasiet?". En äldre tant som jag besökte på jobbet blev förskräckt när jag berättade att jag hade förlovat mig. Hon berättade att på hennes tid var det minsann vanligt att förlova sig i ung ålder, men hon tyckte att jag som ung i dagens samhälle åtminstone skulle vänta tills jag blev 20. När jag berättade att jag var 21 blev hon förvånad och trodde att jag var 15 år. När jag hade uppsatt hår såg jag ut som 16.
Men åter till skolstarter. Jag minns faktiskt inte första skoldagen. Det är helt blankt. Jag minns mycket av första året, men jag minns inte de första timmarna. Jag har hört många historier, många berättade av äldre, hur de minns exakt vilka kläder de hade på sig, vad de kände och vad de gjorde. Ibland önskar jag att jag också minns så exakt, men å andra sidan är det ingen idé att sörja över något jag inte haft. Jag glädjs istället av minnet av min första gymnasiedag. Jag minns att pappa släppte av mig vid skolan och jag stapplade in i glasentrén. I minnet hörde jag pappas röst säga "ta höger och sen ner för trapporna", men det var så många som gick åt vänster att jag helt enkelt följde strömmen. Men jag var helt säker på att jag skulle ner för några trappor. Problemet var bara... jag hittade inga trappor! Jag gick förvirrat omkring, för blyg för att fråga om hjälp, men tillslut hittade jag en kompis som jag visste skulle gå i samma klass som mig. Hon visade mig vägen och jag var så lycklig att jag inte hade råkat gå in på tillexempel byggtreornas lektion.
Idag ska jag alltså gå till min skolstart. Jag är inte det minsta nervös, och ser faktiskt ingen anledning till det heller. Jag vet ungefär vad som väntar och jag hittar dit jag ska. Däremot är jag lite nervös över vårt otroligt slappa schema... Vi har föreläsningar ungefär sex timmar i veckan. Ja ni läste rätt... inte sex timmar per dag - utan sex timmar i veckan! Det är ju ingenting! Betyder det att jag måste vara superdisiplinerad och plugga själv de övriga 34 timmarna? Eller är det så slappt som det låter och jag blir för slapp och har svårt att hitta disiplinen när det kommer en tuffare kurs? Hm. Hur som helst intalar jag mig att det ska gå bra. Det kommer gå bra!
lördag 1 september 2012
Marry the night
Så är jag tillbaka i Umeå, den här gången för en längre stund. Vi kom ju redan söndagkväll, men på tisdagmorgonen for vi iväg till Stockholm. Vad har vi då gjort i Stockholm? Jo:
Tisdag: Vi packar det sista och ska precis bära in väskorna i bilen när vi upptäcker att vår enda lägenhetsnyckel är borta (vår andra nyckel hade vår kattvakt). Efter ungefär 20 minuters intensivt sökande ser vi ingen annan utväg än att helt enkelt lämna dörren olåst. På vägen till flygplatsen ringde vi till kattvakten och bad henne låsa vår dörr. Skönt att det ordnade sig!
Väl framme i Stockholm checkar vi in på vårt vandrarhem, och vi kunde inte ha varit mer nöjda. Det var bättre standard än på vissa hotell vi har bott på, och vi hade en superfräsch toalett med kakel, regndusch och sånt :)
Ganska direkt vi hade checkat in bestämde vi oss för att besöka Gröna Lund. Jag skulle snabbt kolla om kameran var med, och den låg så fint i handväskan och väntade på nya äventyr. Då frågar Simon mig om jag hade kollat batteriet, och självklart hade jag inte gjort det. Förut hände det att folk glömde filmrullar till kameran, men nu glömde jag alltså att ladda batteriet och inte hade jag med mig laddaren. Nåväl, inget att gråta över.
Gröna Lund var bra, men jag hade hemsk huvudvärk. Det blev inte särskilt bättre av allt snurr, upp och ner, skratt och skrik. Men det var ändå roligt! När parken stängde åkte vi in till stan och satt ett tag på Thank God it's Friday, men vi var trötta så det blev ganska snart en tur till vandrarhemmet. När jag sitter och borstar tänderna pratar vi lite över hur konstigt det var med vår lägenhetsnyckel. Då säger Simon "Alltså, Jenny, om jag har glömt min tandborste lånar jag din!" och minuten senare, när jag är på toaletten hör jag Simon säga "Jeeeennyyyy.... får jag låna din tandborste?". I samma veva insåg vi att vi glömt Simons megabra och dyra öronproppar hemma i Umeå. Vi hade en automat precis utanför vårt rum, så där kunde Simon köpa en tandborste. Av den fick han en ofrivillig tandtrådning, men det var ändå bättre än inget. Öronproppar kunde vi fixa sen.
Onsdag: Strålande väder! Jag och Simon for till Skansen och kollade på djur. Det var väldigt mysigt och avslappnande att gå där och strosa. Ingen storstadsstress, bilar eller tutande sirener. Vi såg gråsälar på nära håll och jag hade ingen aning om att dom var SÅ stora! Tre meter lång och väger över tre ton! Galet!
Efter Skansen tog vi färjan tillbaka till stan. Efter lite förvirring hamnade vi tillslut på vandrarhemmet. Efter drygt sex timmar promenerande värkte våra ben, och sällan har sängen varit så skön! Vi bokade bord på Monk's Café (en restaurang där deras specialitet är speciella ölsorter). Simon var mer än nöjd. Vi hittade förvånandsvärt ganska fort till restaurangen och mums vad gott det var! Jag åt flankstek, pommes, chilibea och rödvinssås. Simon åt kolgrillad entrecote med rökölssky bakad potatis. Till det dracks det ett glas Chardonney och Simon drack en - enligt honom - magisk öl. Jag minns faktiskt inte vad den hette, men det var iallafall lagrad sedan 2008 och går inte att få tag på via Systembolaget. Simon var lyrisk!
Torsdag: Eftersom vi inte hade några fönster på vårt rum var det lite svårt det här med att komma upp i tid. Jag fick en liten chock när jag såg att klockan var halv elva när jag vaknade. Vi bestämde att äta lunch till frukost och vi begav oss till en jättemysigt litet fik som låg nära vårt vandrarhem. Om ni är på Södermalm så tipsar jag er om att besöka Lilla Cafét på Söder, på Skanstull. Vi beställde varsin sallad, och det var nog den godaste sallad jag ätit på ett fik! Alla sallader hade samma bas - sallad av olika sorter, bovete, någon ostsås, vinägrett, tomat, gurka, lökar och sånt man har i en sallad. Men sen fick man lite extra, till exempel hade min sallad lime- och chilimarinerade räkor och avokado, medan Simon hade grillad kyckling och pesto. Jag överdriver inte när jag säger att den peston var den absolut godaste peston vi någonsin har smakat! Jag har i och för sig inte smakat så många, men det här var den första jag verkligen ville äta mer av! Till det drack vi kaffe. Allt sammans kostade oss endast 75 kronor var, men jag hade lätt kunnat betala 100 :)
Sedan spenderades dagen i shoppingtempo. Ganska segt till en början, men efter en magiskt god glass tog jag fram mina spenderarbyxor. Jag köpte bland annat en höstjacka och en fin tröja! Simon köpte... hm... öronproppar inför kvällens konsert.
Efter en liten promenad i Gamla Stan köpte vi hem lite mat i en låda som vi senare värmde på i vårt vandrarhem. Det var faktiskt väldigt gott, men framför allt skönt och bekvämt att sitta i mjukisbyxor och tjocksockar. Efter någon timma tog vi på oss lite mer acceptabla kläder och började vår vandring mot Globen. Ingen av oss hade varit där, men vi hittade på en gång. Konserten skulle börja 19.30, så vi var där vid 19.00 för att vara säkra på att hitta. 19.15 började förbandet, The Darkness, spela. Jag kände igen typ två låtar, men dom var ändå bra och roliga att se. 19.45 klev dom av scenen och Globen började koka. Snart, snart skulle vi få se Lady Gaga!
Men vi fick vänta. Och vänta. Och vänta. Först 21.10 föll ridån ner. Varken jag eller Simon hade varit på konsert förut, men tydligen var det en oskriven regel att konserten börjar vid nio, även om det står 19.30 på biljetten. Men redan vid första tonen Lady Gaga sjöng var all irritation som bortblåst och jag fick vara med om en helt fantastisk, magisk och underbar show. Jag kan inte ens beskriva hur bra det var, så jag tänker knappt försöka. Den var så galen, helt olikt något annat jag sett och allt var så proffsigt gjort. Några saker jag måste berömma Lady Gaga för:
* I en mellanakt passade hon på att tacka oss för att vi kom och såg på deras produktion. Hon var inte egoistisk och sa "tack att ni har kommit och sett mig", utan hon inkluderade verkligen alla och berömde alla i produktionen - alla dansare, sminkare, producenter, regissörer, musiker, ljudtekniker... ALLA!
* Hennes professionalitet som tydligt visades när det plötsligt blev strömavbrott på scenen. Hon gjorde allt för att underhålla oss, och jag har nog många med mig när jag säger att strömavbrottet var en sak som bara gjorde showen bättre. Man fick se en helt annan sida (som jag blev väldigt positivt överraskad över) av henne.
* Hennes budskap. Jag har ärligt talat tidigare inte insett hur mycket hennes ord berör i vissa låtar (okej, kanske inte i vissa partylåtar). Mina tårar rann och jag hade gåshud över HELA kroppen när hon satt vid ett piano, med en tjej från publiken och Lady Gaga sjöng Princess Die. Det var så vackert, stilfullt och bara magiskt. Under hela konserten var det ett ständigt ljud från publiken, men under den låten var det helt knäpptyst. Alla sög i sig vartenda ord och jag tror inte det var många som inte var berörda.
Efter den magiska konserten mötte vi upp Simons kusiner på en bar, men det blev ungefär bara en halvtimma där, eftersom allas tunnelbanor och pendeltåg skulle sluta gå. Men det var trevligt att hinna ses en sväng.
Trötta och upprymda av så många intryck och känslor somnade vi ganska direkt.
Fredag: Vi vaknade ganska tidigt, men det var enbart med hjälp av väckarklockan. Vi åt vår sista frukost och packade ihop våra väskor. Den spöregnade ute, och jag kände tacksamhet mot mig själv att jag hade varit smart och packat ner regnjackan. När jag tog på mig den kände jag något tungt i jackfickan. Det var vår lägenhetsnyckel! Den var återfunnen! Sedan checkade vi ut och lämnade Skanstull för den här resan. Vår plan var att lämna väskorna på Centralstationen och spendera dagen på stan. Men tji fick vi. Med Lady Gaga och Coldplay i stan samtidigt som tjejmilen (med 30.000 springande kvinnor) var vi inte direkt ensamma i Stockholm. Alla förvaringsboxar var upptagna. Så vi släpade runt på väskorna i regnet. Men vi tog oss in i en galleria där vi stannade ett tag. Efter inte allt för lång tid bestämde vi oss för att köpa en kortlek och åka in till Arlanda och vänta ut tiden där. Men vi var inte ensamma om den tanken heller, för det fanns knappt en sittplats på Arlanda. Tiden gick otroligt segt, men det blev lite bättre när vi såg Lasse Kronér i samma gate som oss. Han satt ungefär tre rader bakom oss :)
Väl hemma möttes vi av en kelsjuk katt och en fruktansvärd lukt! Vi spårade stanken till vårt sovrum och såg att Disa hade använt det som toalett. I måndags köpte vi nämligen en ny kattlåda åt henne, men den var så läskig för den påminner lite om transportburen (monstret) till utseendet. Hon hade lämnat ett bajskorv rakt på min kudde. Två korvar på våra gardiner, och dessa korvar har hon sedan försökt täcka över med kattsanden som inte fanns, så det var lite utkletat på golvet. När jag tog bort mina lakan såg vi även några kissfläckar här och var i sängen. Även Simon hade några kissfläckar, så jag tog det inte alltför personligt. Eftersom klockan var efter elva bäddade vi rent i soffan och sov där istället. Klockan sju började projekt:få-bort-katt-avföring. Det har tvättats gardiner, lakan, överkast, täcken, bäddmadrasser. Dessutom har vi gått loss med Vanish och skurmedel. Nu när jag är i lägenheten känner jag ingen stank, men så fort jag har varit ner i tvättstugan och ute i friska luften känner jag en stank. Vi har skurat hela golvet och synat alla mattor, soffan och alla tänkbara platser men vi hittar inget spår av kissfläckar. Vi får väl tända många doftljus ;)
Disa skämdes enormt mycket första timman vi var hemma. Hon gömde sig och hade världens största förlåt-ögon. Väldigt jobbigt med allt jobb och tvätt, men det är omöjligt att vara arg på henne. Hela natten öste hon kärlek till oss och hon har nog aldrig varit så kelig.
Imorgon är sista dagen på sommarlovet, och vi ska även få en inneboende! Sara, hon vi hälsade på i Dublin, ska bo här! Åhå, jag är så lycklig! :D
Det här blev ett rekordlångt inlägg, utan bilder dessutom, men nu vet ni iallafall hur vi har haft det!
Tisdag: Vi packar det sista och ska precis bära in väskorna i bilen när vi upptäcker att vår enda lägenhetsnyckel är borta (vår andra nyckel hade vår kattvakt). Efter ungefär 20 minuters intensivt sökande ser vi ingen annan utväg än att helt enkelt lämna dörren olåst. På vägen till flygplatsen ringde vi till kattvakten och bad henne låsa vår dörr. Skönt att det ordnade sig!
Väl framme i Stockholm checkar vi in på vårt vandrarhem, och vi kunde inte ha varit mer nöjda. Det var bättre standard än på vissa hotell vi har bott på, och vi hade en superfräsch toalett med kakel, regndusch och sånt :)
Ganska direkt vi hade checkat in bestämde vi oss för att besöka Gröna Lund. Jag skulle snabbt kolla om kameran var med, och den låg så fint i handväskan och väntade på nya äventyr. Då frågar Simon mig om jag hade kollat batteriet, och självklart hade jag inte gjort det. Förut hände det att folk glömde filmrullar till kameran, men nu glömde jag alltså att ladda batteriet och inte hade jag med mig laddaren. Nåväl, inget att gråta över.
Gröna Lund var bra, men jag hade hemsk huvudvärk. Det blev inte särskilt bättre av allt snurr, upp och ner, skratt och skrik. Men det var ändå roligt! När parken stängde åkte vi in till stan och satt ett tag på Thank God it's Friday, men vi var trötta så det blev ganska snart en tur till vandrarhemmet. När jag sitter och borstar tänderna pratar vi lite över hur konstigt det var med vår lägenhetsnyckel. Då säger Simon "Alltså, Jenny, om jag har glömt min tandborste lånar jag din!" och minuten senare, när jag är på toaletten hör jag Simon säga "Jeeeennyyyy.... får jag låna din tandborste?". I samma veva insåg vi att vi glömt Simons megabra och dyra öronproppar hemma i Umeå. Vi hade en automat precis utanför vårt rum, så där kunde Simon köpa en tandborste. Av den fick han en ofrivillig tandtrådning, men det var ändå bättre än inget. Öronproppar kunde vi fixa sen.
Onsdag: Strålande väder! Jag och Simon for till Skansen och kollade på djur. Det var väldigt mysigt och avslappnande att gå där och strosa. Ingen storstadsstress, bilar eller tutande sirener. Vi såg gråsälar på nära håll och jag hade ingen aning om att dom var SÅ stora! Tre meter lång och väger över tre ton! Galet!
Efter Skansen tog vi färjan tillbaka till stan. Efter lite förvirring hamnade vi tillslut på vandrarhemmet. Efter drygt sex timmar promenerande värkte våra ben, och sällan har sängen varit så skön! Vi bokade bord på Monk's Café (en restaurang där deras specialitet är speciella ölsorter). Simon var mer än nöjd. Vi hittade förvånandsvärt ganska fort till restaurangen och mums vad gott det var! Jag åt flankstek, pommes, chilibea och rödvinssås. Simon åt kolgrillad entrecote med rökölssky bakad potatis. Till det dracks det ett glas Chardonney och Simon drack en - enligt honom - magisk öl. Jag minns faktiskt inte vad den hette, men det var iallafall lagrad sedan 2008 och går inte att få tag på via Systembolaget. Simon var lyrisk!
Torsdag: Eftersom vi inte hade några fönster på vårt rum var det lite svårt det här med att komma upp i tid. Jag fick en liten chock när jag såg att klockan var halv elva när jag vaknade. Vi bestämde att äta lunch till frukost och vi begav oss till en jättemysigt litet fik som låg nära vårt vandrarhem. Om ni är på Södermalm så tipsar jag er om att besöka Lilla Cafét på Söder, på Skanstull. Vi beställde varsin sallad, och det var nog den godaste sallad jag ätit på ett fik! Alla sallader hade samma bas - sallad av olika sorter, bovete, någon ostsås, vinägrett, tomat, gurka, lökar och sånt man har i en sallad. Men sen fick man lite extra, till exempel hade min sallad lime- och chilimarinerade räkor och avokado, medan Simon hade grillad kyckling och pesto. Jag överdriver inte när jag säger att den peston var den absolut godaste peston vi någonsin har smakat! Jag har i och för sig inte smakat så många, men det här var den första jag verkligen ville äta mer av! Till det drack vi kaffe. Allt sammans kostade oss endast 75 kronor var, men jag hade lätt kunnat betala 100 :)
Sedan spenderades dagen i shoppingtempo. Ganska segt till en början, men efter en magiskt god glass tog jag fram mina spenderarbyxor. Jag köpte bland annat en höstjacka och en fin tröja! Simon köpte... hm... öronproppar inför kvällens konsert.
Efter en liten promenad i Gamla Stan köpte vi hem lite mat i en låda som vi senare värmde på i vårt vandrarhem. Det var faktiskt väldigt gott, men framför allt skönt och bekvämt att sitta i mjukisbyxor och tjocksockar. Efter någon timma tog vi på oss lite mer acceptabla kläder och började vår vandring mot Globen. Ingen av oss hade varit där, men vi hittade på en gång. Konserten skulle börja 19.30, så vi var där vid 19.00 för att vara säkra på att hitta. 19.15 började förbandet, The Darkness, spela. Jag kände igen typ två låtar, men dom var ändå bra och roliga att se. 19.45 klev dom av scenen och Globen började koka. Snart, snart skulle vi få se Lady Gaga!
Men vi fick vänta. Och vänta. Och vänta. Först 21.10 föll ridån ner. Varken jag eller Simon hade varit på konsert förut, men tydligen var det en oskriven regel att konserten börjar vid nio, även om det står 19.30 på biljetten. Men redan vid första tonen Lady Gaga sjöng var all irritation som bortblåst och jag fick vara med om en helt fantastisk, magisk och underbar show. Jag kan inte ens beskriva hur bra det var, så jag tänker knappt försöka. Den var så galen, helt olikt något annat jag sett och allt var så proffsigt gjort. Några saker jag måste berömma Lady Gaga för:
* I en mellanakt passade hon på att tacka oss för att vi kom och såg på deras produktion. Hon var inte egoistisk och sa "tack att ni har kommit och sett mig", utan hon inkluderade verkligen alla och berömde alla i produktionen - alla dansare, sminkare, producenter, regissörer, musiker, ljudtekniker... ALLA!
* Hennes professionalitet som tydligt visades när det plötsligt blev strömavbrott på scenen. Hon gjorde allt för att underhålla oss, och jag har nog många med mig när jag säger att strömavbrottet var en sak som bara gjorde showen bättre. Man fick se en helt annan sida (som jag blev väldigt positivt överraskad över) av henne.
* Hennes budskap. Jag har ärligt talat tidigare inte insett hur mycket hennes ord berör i vissa låtar (okej, kanske inte i vissa partylåtar). Mina tårar rann och jag hade gåshud över HELA kroppen när hon satt vid ett piano, med en tjej från publiken och Lady Gaga sjöng Princess Die. Det var så vackert, stilfullt och bara magiskt. Under hela konserten var det ett ständigt ljud från publiken, men under den låten var det helt knäpptyst. Alla sög i sig vartenda ord och jag tror inte det var många som inte var berörda.
Efter den magiska konserten mötte vi upp Simons kusiner på en bar, men det blev ungefär bara en halvtimma där, eftersom allas tunnelbanor och pendeltåg skulle sluta gå. Men det var trevligt att hinna ses en sväng.
Trötta och upprymda av så många intryck och känslor somnade vi ganska direkt.
Fredag: Vi vaknade ganska tidigt, men det var enbart med hjälp av väckarklockan. Vi åt vår sista frukost och packade ihop våra väskor. Den spöregnade ute, och jag kände tacksamhet mot mig själv att jag hade varit smart och packat ner regnjackan. När jag tog på mig den kände jag något tungt i jackfickan. Det var vår lägenhetsnyckel! Den var återfunnen! Sedan checkade vi ut och lämnade Skanstull för den här resan. Vår plan var att lämna väskorna på Centralstationen och spendera dagen på stan. Men tji fick vi. Med Lady Gaga och Coldplay i stan samtidigt som tjejmilen (med 30.000 springande kvinnor) var vi inte direkt ensamma i Stockholm. Alla förvaringsboxar var upptagna. Så vi släpade runt på väskorna i regnet. Men vi tog oss in i en galleria där vi stannade ett tag. Efter inte allt för lång tid bestämde vi oss för att köpa en kortlek och åka in till Arlanda och vänta ut tiden där. Men vi var inte ensamma om den tanken heller, för det fanns knappt en sittplats på Arlanda. Tiden gick otroligt segt, men det blev lite bättre när vi såg Lasse Kronér i samma gate som oss. Han satt ungefär tre rader bakom oss :)
Väl hemma möttes vi av en kelsjuk katt och en fruktansvärd lukt! Vi spårade stanken till vårt sovrum och såg att Disa hade använt det som toalett. I måndags köpte vi nämligen en ny kattlåda åt henne, men den var så läskig för den påminner lite om transportburen (monstret) till utseendet. Hon hade lämnat ett bajskorv rakt på min kudde. Två korvar på våra gardiner, och dessa korvar har hon sedan försökt täcka över med kattsanden som inte fanns, så det var lite utkletat på golvet. När jag tog bort mina lakan såg vi även några kissfläckar här och var i sängen. Även Simon hade några kissfläckar, så jag tog det inte alltför personligt. Eftersom klockan var efter elva bäddade vi rent i soffan och sov där istället. Klockan sju började projekt:få-bort-katt-avföring. Det har tvättats gardiner, lakan, överkast, täcken, bäddmadrasser. Dessutom har vi gått loss med Vanish och skurmedel. Nu när jag är i lägenheten känner jag ingen stank, men så fort jag har varit ner i tvättstugan och ute i friska luften känner jag en stank. Vi har skurat hela golvet och synat alla mattor, soffan och alla tänkbara platser men vi hittar inget spår av kissfläckar. Vi får väl tända många doftljus ;)
Disa skämdes enormt mycket första timman vi var hemma. Hon gömde sig och hade världens största förlåt-ögon. Väldigt jobbigt med allt jobb och tvätt, men det är omöjligt att vara arg på henne. Hela natten öste hon kärlek till oss och hon har nog aldrig varit så kelig.
Imorgon är sista dagen på sommarlovet, och vi ska även få en inneboende! Sara, hon vi hälsade på i Dublin, ska bo här! Åhå, jag är så lycklig! :D
Det här blev ett rekordlångt inlägg, utan bilder dessutom, men nu vet ni iallafall hur vi har haft det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)