2013

Det här året har varit något speciellt. Otroligt mycket har hänt, och det allra mesta är bara underbart roliga saker som har hänt! Tänkte sammanfatta lite av året genom en lista.

Gjorde du något år 2013 som du inte gjort förut?
Massor av saker! Bland annat var jag värdinna på min systers bröllop, bodde själv under en termin, flög till ett annat land helt själv, började geocacha och bokade en enkel biljett till Island.

Genomdrev du någon stor förändring?
Ja, faktiskt! Jag lovade mig själv förra nyåret att jag skulle försöka släppa på kontrollen lite, vara mer spontan och älska mig själv. Speciellt det där sistnämnda har jag jobbat mycket med och det har gjort underverk! Varje gång jag duschar och drar iväg duschdraperiet och jag ser mig själv naken i spegeln så tänker jag "vilken fantastisk kropp jag har!" - och det har hjälpt mig att inse hur underbar kroppen är! Tänk allt den kan göra: allt från att låta dig stå och gå till att föda barn.

Blev någon av dina vänner förälder i år?
Nej, ingen nära vän. Men det känns som att folk blir gravida överallt! Man hör alltid "vi ska få barn!" eller "har du hört att den ska få barn?". Men däremot fick min bror en dotter!

Vilket datum från 2013 kommer du alltid att minnas?
Det är så otroligt många! Men ett jag kommer att minnas extra mycket är 6 juni, vilket är den dagen min fina brorsdotter föddes! Annars är en stark kandidat den 8 juni (ja, det var en bra vecka!) när min syster gifte sig! Ett ögonblick som har fastnat ordentligt är på Dannas (Daniel+Anna) bröllop där vi visar ett filmklipp som vår bror + familj har skickat. Där får man se söta Nils säga "Hallå Hallo" och sen se lilla Ester, bara ett dygn gammal... Jag och Simon (och Sofia) hade sett filmen i förväg, men hållit den hemlig. Ögonblicket där man får se Ester i närbild och man får höra hennes namn för första gången - då gick det ett sus och "ååååh" hördes. Tårarna brände bakom ögonlocken.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov! Det här har varit ett fantastiskt år!

Vilka länder besökte du?
Grekland, Frankrike och Irland. Blev ovanligt mycket resande i år! Kul!

Bästa köpet?
Min och Simons lilla kompaktkamera som vi köpte i somras! Eftersom vi skulle bo på olika håll kändes det skönt att ha varsin kamera. Dessutom är ju en liten kompaktkamera smidigare än en systemkamera när man är på resa... t.ex hade vi inte kunnat ta mopedbilder i Frankrike lika enkelt!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Massor av saker! Brorsdotterns födsel, systers bröllop, alla resor...

Saknar du något från år 2013 som du vill ta med till 2014?
Egentligen inte. Känns som att jag har det riktigt bra! Jag vet inte hur andra halvan av 2014 kommer se ut, men den första halvan kommer bli riktigt bra!

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat och inte ojat mig så mycket över studierna. Plus att jag önskar att jag visste hur man kopplade in mitt nes i tvn så jag kan spela mer. Nej, min superkoppling fungerade inte...

Vad önskar du att du hade gjort mindre?
Varit så fast i telefonen och ojat mig, som sagt.

Favoritprogram på tv?
Jag tittar inte så mycket på tv, utan det blir mest serier. Så, ja... årets bästa serier är Downton Abbey, Game of Thrones, 24 och Big Bang Theory.

Bästa boken du läste i år?
Har jag ens läst någon bok i år? Jo... det har jag väl? Jag har inte läst ut den än (jag vet, jag är inte den snabbaste läsaren), men En man som heter Ove är riktigt bra! Ser fram emot att jag är färdigutbildad och slipper läsa en massa artiklar och böcker. Det tar verkligen bort läslusten för mig! Det känns som att det enda jag gör om dagarna är att läsa och skriva...

Största musikaliska upptäckten?
Jag hittade min näsflöjt efter att den har varit borta i ett par år. Så fantastiskt instrument! Funderar på att beställa några och ta med till familjen på Island.

Min näsflöjt är gul!

Vad var din största framgång på jobbet?
Ehm. Ja. Jag har fått ha introdagar med två nya medarbetare i Iksupassningen. Men annars är det inte så märkvärdigt. Men annars är det väl att jag har klarat av studierna hittills!

Din största framgång på det privata planet?
Det är nog att jag och Simon har klarat av att vara ifrån varandra så länge! Inget bråk eller tjafs har vi haft heller, och det är väl också riktigt bra!

Största misstaget?
Jag kan inte komma på något. Haha! Eller, ja... fast det här låter ju mesigt, jag lyckades ju glömma min börs på en hatthylla på min praktikskola. Dessutom har jag råkat betala för två hårfäger när jag bara tog en (dumma självscanningspryl). Får återkomma när minnet blir bättre!

Var du gladare eller ledsnare jämfört med 2012?
Mycket, mycket gladare. Kan knappt fatta hur bra år jag har haft!

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Nu hade jag ju den enorma lyxen att jag fick resan till Rhodos. Men jag har ju åkt till både Frankrike och Irland plus betalat Islandsresan.

Något du önskade dig och du fick?
Godkända betyg. En bra, ny lägenhet. Ett friskt syskonbarn. Ett bra år.

Vad gjorde du på din födelsedag i år?
Jag var tvungen att kolla bak i kalendern för att minnas... Jag sov här hemma i Piteå! Så fick äta födelsedagsfrukost med föräldrarna! Åkte buss tillbaka till Umeå, skippade föreläsning och shoppade loss på stan istället med Sara som personlig shoppare! Fick inte komma hem på ett par timmar, för Simon förberedde något. När jag väl kom hem möttes jag av en diskmaskin!! Började gråta av lycka. Sedan tror jag att vi tände ljus, drack te och såg 24. Mysig dag!

Det känns konstigt att fira nästa födelsedag i ett annat land utan någon familj. Men det ska nog bli bra ändå!

Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre?
Att slippa stressen med flytten. Det var inte bra för mitt stressotåliga sinne.

Vad fick dig att må bra?
Hela sommaren hemma med familjen. Då mådde jag riktigt, riktigt bra! Alla stunder med tända ljus, te och mys under en filt.

Vem saknade du?
Mina syskonbarn såklart. Nu under hösten har jag saknat Simon, och jag saknar alltid morfar.

De bästa nya människorna du träffade?
Ester! Annars har jag inte träffat så många nya... Alla barn jag har träffat i jobb och praktik har ju varit fina. Men Ester ligger i topp!

Mest stolt över?
Mina studieresultat och att jag klarade av särbolivet så pass bra som jag gjorde. Trodde att jag skulle ligga hemma och gråta varje kväll, och åka hem till föräldrarna varje helg. Faktum är att jag bara har varit hemma en helg på hela hösten!

Högsta önskan just nu?
Att jag blir klar med c-uppsatsen och att Simon blir klar med sina uppgifter. Och att vi slipper magsjuka!

Vad tänker du göra annorlunda i år?
Men allt! Känns som att den här listan är mer lämpad för den som lever på som vanligt. Jag kommer ju göra allt annorlunda!! Jag kommer ta examen, flytta utomlands och bo i en helt ny familj. Sen när jag kommer hem har Simon tagit examen och vem vet vad som händer då? Vi kanske får jobb i Uppsala eller kanske i Jokkmokk? Eller blir det kanske ett billigt hus i Piteå? Eller pluggar vi vidare och bor kvar i Umeå? VEM VET?

Musikhjälpen

Åh. Underbara vecka i december. Musikhjälpenveckan.

Förra året önskade jag en låt, blev uppringd och fick prata med en producent som sa att min låt hade plockats ut och att dom kanske ringer mig senare under natten. Jag sov den natten med telefonen i handen. Men inget telefonsamtal kom.

I år önskade jag samma låt, men den här gången tillägnade jag den till Simon som kämpar på med sina sista tentor i Dublin! Hade inte en tanke på att jag skulle bli uppringd, utan det var mest bara ett bra sätt att skänka pengar på.

Fem minuter senare ringer telefonen och det är en producent från Musikhjälpen! Jag fick prata med henne några minuter, svara på frågor och göra om allt jag gjorde för ett år sedan. Hon satte mig i låtlistan och poängterade att det inte alls är säkert att dom ringer, men om dom gör det så ringer dom mellan 17-04 under fredagen.

Jag hoppades såklart att dom skulle ringa, men hade inga stora förväntningar. Glömde tillochmed bort det under kvällen/natten. Och inget telefonsamtal kom.

Idag har jag jobbat mitt sista arbetspass. Kändes sjukt overkligt när jag gick därifrån för sista gången. Den konstiga känslan uppstår när jag inser varför jag slutar på mitt bästa jobb. Så märkligt det känns.

Efter jobbet åkte jag in till stan (där det var galet mycket folk!) och sjöng julsånger med min fina kör. Det var riktigt roligt och julstämningen smög sig på! Efter det sa jag hej då till körkompisarna, även det kändes märkligt. Det blir så verkligt att jag ska flytta när jag gör sådana definitiva saker... slutar på jobbet, slutar i kören, säljer tillbaka mitt busskort, iksukort och bibliotekskort...

Sedan väntade en lugn och skön hemmakväll i mammas stickade kofta och långkalsonger. Det gäller att passa på att vara ofin innan Simon kommer hem! Pratade i telefon med mamma, där jag bland annat berättade att dom inte ringde upp från Musikhjälpen.

Efter det satt jag i soffan och funderade på om jag kanske skulle ta och göra en tidig kväll... Sätter tandkräm på tandborsten när jag hör min mobil vibrera. Tänker att det kanske är mamma som glömde säga nåt. Ser att det är ett 040-nummer och mitt hjärta stannar för en halv sekund.

"Hej Jenny! Det är Malin från Musikhjälpen. Du hade väl en önskning som hamnade i låtlistan igår?"
"Men hej! Oj. Ja... hehe... det hade jag!"
"Du, jag undrar om du skulle kunna vara med i radio och prata med Emma och Kodjo..."
"Ja, men självklart! Jättegärna!"
"När kan vi ringa dig som senast?"
"Det spelar ingen roll! Jag kan vara vaken hela natten."
"Men du... oj... kan du vara med nu efter nästa låt?"
Rejäl sväljning och jag svarar: jaaaa....

Sen fick jag sitta och lyssna på låten som spelades, fick även prata med Emma Knyckare lite innan jag kom med i sändning. Hon sa "nu är det en minut kvar, så häng kvar" och jag såg ut ungefär såhär:

Skickade tre sms via datorn till mamma där jag skrev i lätt chock:
"Musikhjälpen NU!!!"
"Är i telefonen nu"
"Svara inte :)"

Sen fick jag prata med Emma igen och denna gång även Kodjo. Dessutom hörde jag ju ljud från alla andra mikrofoner i buren, så jag hörde typ tre röster samtidigt. Det var nervös, spännande, overkligt men framför allt SUPERROLIGT!!! Fick höra min låt spelas och jag la på telefonen. Hade svårt att fatta vad jag egentligen hade varit med om de senaste tre minuterna.

Vad sa jag egentligen? Hur lät jag?

Hände det verkligen? Eller drömde jag?

Efter några få sekunder (som kändes som sju minuter) insåg jag att JA, det hände! Min låt, tillägnad Simon, spelas just nu. Efter låten tog slut pratade dom om "ljuvliga Jenny och hennes alldeles egna Simon, fästman" och då såg jag ungefär ut såhär:

Halv åtta hos mig

Jag och några tjejkompisar har haft en väldans mysig sak som har pågått under ett antal veckor i höst! Vi har kört Halv åtta hos mig. Ni vet det fantastiska programmet med Helge Skoog och vanliga människor som bjuder på middag? DET kör vi! Med röstning och hela köret!

Vi är fem tjejer, och jag var fjärde personen ut. Igår var det alltså dags. Men låt mig först spola tillbaka till måndagkväll!

Jag var fortfarande kvar i Piteå, men skulle åka till Umeå på tisdagsmorgonen. Så jag passade på att sova hos min fina syster och hennes make, eftersom dom bor bara fem minuters promenad till busstationen. Väldigt mysigt! Vi pysslade på och jag lärde systra mi att göra den där pappersstjärnan som jag har visat.

När jag skulle gå och lägga mig upptäckte jag att jag hade en chokladbit på kudden! Sicken lyx!

I tisdags åkte jag alltså till Umeå. Kom hem vid tolv, käkade lunch och sedan drog jag mig vidare till Ersboda för att storhandla! Och tacka vet jag Maxi! Inget ont om Coop, men jag har handlat där färre gånger än antalet fingrar på en hand. Maxi har jag ju handlat i de senaste tre åren. Det som skulle ta 25 minuter på Maxi tog 1 timma och 10 minuter på Coop... Missade bussbiljettsövergången (så jag kan åka  hem på samma biljett) med 3 minuter!

När jag kom hem förberedde jag efterrätten till Halv åtta (som var på onsdagen), städade, packade upp... sedan kl. 19 åkte jag iväg på julfika med barnpassningsgänget! Känns lite sorgligt att sluta... Har mitt sista pass på lördag. Sara, som ska ta efter mig, följde med hem och vi slappade en timma. Sedan tog vi bussen in till stan och mot bion! Vi hade bokat biljetter till The Hobbit 2-premiären som började 23.59. Men, filmen började nog snarare 00.25... Kändes lite märkligt att vara så trött, men ändå inne i en film. Hade vi varit hemma hade jag somnat, dreglat och kanske tillochmed snarkat. Jag ska erkänna att jag nickade till två gånger, men det var verkligen nickningar. Ni vet, huvudet faller fram och man blir klarvaken! När bion var slut promenerade gled vi hem på isen till Sara och vi stupade i sängen (jag sov där eftersom bussarna hade slutat gå/för snål för taxi/det var halt!). Minns att jag kollade på klockan när den var 04.10.

Efter ett par få timmar sömn vaknade vi, åt mysfrukost och sedan traskade jag in till stan. Köpte några julklappar. Bland annat till Emi och Lily (småflickorna i familjen som Simon bor hos) som ska få bilderböcker med " Do you know Pippi Longstocking?" och "That boy Emil". Såg även att "Children in the noisy village" fanns och undrade vad det var för bok... tills jag insåg direktöversättningen! Bullerbyn... Har aldrig tidigare reflekterat över att det ska vara bullrigt i den byn! Haha!

När jag kom hem började jag dagens stora projekt - Halv åtta hos mig (som egentligen är klockan 19). Jag flyttade matbordet, dukade, putsade besticken, städade, lagade mat och lyssnade på musikhjälpen. Väldigt mysigt! Jag var duktig och diskade eftersom, så när själva middagen startade hade jag bara en långpanna och en gryta att diska.

Det började inte så bra. Mascarponeosten som jag hade på förrätten smälte, vilket den inte skulle... Sedan när jag skulle öppna vinflaskan till varmrätten så gick korken av på mitten! Efter lite fix fick jag upp den! Pannacottan till efterrätten hade inte stelnat, trots 24 timmar i kylskåpet. Sedan fick jag inte upp korken till efterrättsvinet! Den satt som... ja... som en kork! Vi turades om att testa, men den gick verkligen inte att rubba! Tur nog hade jag köpt två flaskor, så den andra fick vi upp.

Enda bilden jag tog... på dukningen innan finbesöket kom! Hade gjort bordsplaceringar med pepparkakor och kristyr. Tänkte ta röda äpplen och stansa ut så jag kunde sätta i värmeljus, men såklart glömde jag att köpa äpplena. Fick fungera med vanliga ljushållare istället.

Det hade kunnat gå bättre matlagnings- och vinmässigt, men själva kvällen var jättetrevlig! Det är så himla bra! En gång i veckan träffas vi, äter sjukt gott och har trevligt. Perfekt också att nu under hösten få slippa laga mat en gång i veckan och istället promenera till en vän och få serverat trerätters! Rekommenderas!

På tisdag har vi finalkvällen. Då ska vinnaren presenteras. Spännande! ...och då är Simon hemma! Wiho!

P to the iteå

Yo!

Nu är jag äntligen hemma i kära Piteå igen! Har inte varit här sedan i somras, och det har hänt en hel del här i huset sedan sist.

Det är en speciell känsla att vakna, höra mamma och pappa pyssla på där nere, kliva ner för den kalla trappen och sedan äta frukost medan det är kolsvart ute. Pappa konstaterade att det var flera år sedan sist jag var hemma, åt frukost tidigt en morgon på en vintervardag och alla har sitt att göra under dagen. Väldigt mysigt och nostalgiskt.

Halv nio satte jag mig, redo (?) för en ny pluggdag. Jag öppnade dokumentet. Kom på att jag inte har kollat om det har kommit några nya caches sedan sist... det hade det. Oh - en spännande mystery! En minut senare sitter jag med bibeln och slår upp bibelord och försöker lösa mysteriet. Så var det med den pluggdiciplinen!

En käftsmäll senare satte jag igång, och jag måste säga att jag var varit duktig den senaste timman! Har skrivit om metoden, och det känns faktiskt ganska bra. Hoppas bara jag inte behöver göra om den så mycket ;)

Jag har lovat mig själv att plugga tills pappa kommer hem från jobbet som inte är alltför sent. Men... jag är ju gäst här, och en gäst bör ju göra rätt för sig... så... jag måste överraska mamma och pappa med chokladbollar. Så... hehe... jag är väl helt enkelt tvungen att göra några nu innan dom kommer hem. Hoppsan, så tråkigt.

Men säg inget till mamma och pappa!

Med bara två veckor kvar...

...har jag insett att jag faktiskt fungerar ganska bra på egen hand. Igår gjorde jag tillexempel en maträtt som jag aldrig tidigare har gjort! Jag utgick från ett recept, men ändrade lite så det passade mina ingredienser - och det blev bautagott!!

Så här ger jag mitt egna recept på:

Jennys linsgryta!

* 1 hackad gul lök
* 1 pressad vitlöksklyfta
* 1 röd paprika i bitar
* 2 kartonger med krossade tomater (á 500gr)
* 1 dl vatten
* 1 kartong linser
* 1 grönsaksbuljongtärning
* Sambal oelek, cayennepeppar, chili eller nåt annat starkt
* Chorizo

Så här göra du sedan:

Stek lökarna i olja i en gryta eller stekpanna med hög kant. Lägg i paprika, krossade tomaterna, linserna (som är avsköljda), vatten och buljongtärningen. Låt koka i ca 10 minuter. Krydda med det starka och ev lite salt. Skiva chorizon i slantar som du steker i en annan stekpanna med olja.
Servera!

Superenkelt! Jag åt det till middag igår, lunch idag och det räcker nog till minst två portioner till... Vill man så kan man ju äta linsgrytan utan chorizo, eller byta ut mot nåt vegetariskt alternativ om man inte vill äta kött. Tror rätten hade höjts en aning om man hade haft ett gott bröd till... typ grekiskt lantbröd eller så. Mmmm-mmmmh!

Jag har ju glömt att berätta om mina bioupplevelser! Jag var faktiskt lite nervös när jag gick mot bion, helt ensam och tyst. Men i entrén så träffade jag på två stycken ur min kör, och det visade sig att dom skulle på samma film! Så jag pratade med dom ända tills vi gick in i salongen, och efteråt pratade jag med dom igen. Så jag blev ju inte så ensam som jag hade tänkt mig. Men jag fick frågan jag hade gruvat mig för: "vem är du här med då?"... "eeh... ja... jag är här själv... hehe... men jag har kompisar... egentligen!". Kändes väldigt ensamt när de enda gångerna jag har träffat dom här två är när jag har varit ensam. Men dom tyckte att jag var modig och så, så jag fick sträcka lite på mig.

Men det var faktiskt ganska skönt. Jag upplevde det som att jag var mer fokuserad på filmen än vanligt (kan ha varit för att filmen var bra). Men jag gillar ju sällskap, så jag gillar att gå med folk också. Men att gå ensam är inte längre läskigt!

Sara ringde igårkväll och frågade om jag ville med på biopremiären av Hobbit, så om en vecka ska vi se bio mitt i natten! Känns spännande! Sen i morse såg jag att Prisoners är en av veckans studentfilmer, så jag frågade Sara om vi ska se den... så redan ikväll ska jag och hon göra dejt i biosalongen!

När jag berättade det här för Simon så var hans reaktion "men bionörd!". Hehe. Ja, jag gillar bio. Det är kvalitetstid för mig! Lägger hellre pengarna på en biokväll än en utegång, kläder eller middag på stan.

Och om två veckor är Simon hääääär!! :D Jag längtar nu!! Snälla, snälla, öka takten på tiden!

Underbara barn

Igår återvände jag till skolan där jag har gjort praktik. När jag gick över skolgården såg jag hur några vinterpåklädda barn sprang mot mig och ropade "Jeeeeeeennyyyyyyyy!!!", "Kolla, Jenny är tillbaka, huuurraaaa!!". Sen fick jag kramas i flera minuter. Till och med en pojke som var lite emot mig under praktiken kramade mig och sa att jag var saknad. Sedan träffade jag på min gamla handledare som gav mig en stor kram.

Jag gick in i personalrummet och möttes av några "men hej, är du tillbaka!" och "så kul att se dig igen", men sen tog det stopp. Många noterade inte ens att jag fanns i rummet. Jag är mycket väl medveten om att lärare har mycket i huvudet, men nog kan man väl ändå känna igen en som har gjort praktik i tre års tid och ganska många vikariat? Eller åtminstone säga hej, även om dom inte känner igen mig? Kanske vågade dom inte?

Hur som helst var det en fröjd att få träffa alla små elever igen. Några hade fått tänder där de tidigare hade gluggar. En hade växt säkert en decimeter.

På kvällen var det dags för mig att jobba i barnpassningen. Jag var på ett strålande humör och bestämde mig för att pyssla lite innan de inbokade barnen kom. Jag måste säga att jag är lite imponerad av mig själv:

Jag gjorde alltså en julstjärna! 6 a4-papper, lite lim och sen en tejp istället för ett snöre! Funderar nästan på att göra en att ha hemma också. Jag hann också vika lite askar. Jag har blivit helt beroende av det! Nu går det per automatik och jag behöver inte tänka så mycket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alla askar, men jag antar att det kommer bli lite förvaring av smycken, julklappsinslagningar och annat smått och gott.

Sedan kom det några barn, och jag måste säga att gårdagens arbetspass var nog det roligaste jag har varit med om! Vi skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Vi vek pappersflygplan och hade diverse tävlingar. Min rymdrejser (ja, den hette så) gjorde en fin piruett innan den fastnade i taket! Sedan kom föräldrarna och barnen sa "neeej, jag vill stanna!" och jag ville faktiskt också att dom skulle stanna. Vi hade ju så kul!

Härliga, underbara barn!

Snart ska jag sätta igång med transkriberingen inför uppsatsen. Sakta men säkert. Om en vecka har jag precis haft mitt 50%-seminarium, vilket innebär att jag ska vara halvvägs klar med uppsatsen. Det är svårt att uppskatta hur mycket jag har gjort, men det känns helt okej. Efter seminariet tänkte jag åka hem till föräldrarna och ladda batterierna! Om jag finner arbetsro tänker jag stanna där nästan en vecka. Sedan ska jag jobba mina två sista arbetspass, sjunga en sista gång med kören och sedan hämtar jag Simon från flygplatsen!

Hurra!

Energiboozt

Ja, det där z:at var meningen som en extra energiknäpp

Jag har inte rört varken litteratur eller worddokumentet som heter "exjobb" under hela dagen, men ändå känner jag mig inte särskilt stressad. Igår och idag fick jag två efterlängtade mail som innebär att jag nu har bokat in torsdagen för observationer och intervjuer, plus att mina intervjufrågor blev godkända (och fick tillochmed att "det ser jättebra ut"). Så skönt!

Litteraturgenomgången är ungefär klar. Så klar den kan bli i nuläget iallafall... Sen blir det ju ganska många finjusteringar, men det är en annan uppgift. Så de kommande dagarna ska jag jaga en diktafon och testa min undersökning på någon vän (någon som känner sig manad?). Sen tänkte jag inte göra så mycket mer, utan ladda batterierna inför veckan efter där jag tänker sitta och transkribera, analysera och producera sjukt mycket text. Och då behöver man väl frysen full med kakor och julpynt i lägenheten?

Idag när jag kom hem från kören (som förövrigt är en grym energikälla!) såg jag att jag hade ett kuvert i brevlådan. Där inne låg min sista examinationsuppgift, fast nu med kommentarer från läraren. Pulsen steg. 

Hoppas det är ett G. Hoppas att det är ett G. Snälla, var ett G.

Det skulle vara så skönt om jag blev godkänd och var utan något eftersläp nu vid c-uppsatsen. Speciellt om jag inte blir godkänd och måste skriva om då jag är på Island... tänk om jag måste göra ännu en till komplettering?

Jag fick inte godkänt.

JAG FICK VÄL GODKÄNT!

Jag är så himla stolt över det betyget! Det är det viktigaste betyget som jag har fått. För att citera mina lärare (som förövrigt var de bästa lärarna någonsin): "Det här är den viktigaste kursen. Det är den som visar om ni är redo". Jag är beredd att hålla med. Vi har gjort praktik, lärt oss om lärandeteorier och fördjupat våra egna kunskaper. Vi skrev en nulägesbeskrivning om oss själva som vi sedan fick utvärdera.

Det här är min blogg och då måste jag få skryta. Min lärare hade skrivit bland annat: "Du gör avancerade kopplingar till didaktiska teorier och perspektiv! Vilka ger dig en professionell förståelse av lärararbetet!! Tack för ett trevligt VFU-besök. Lycka till!!!"

Det var samma lärare som var och besökte mig under min praktik, och en sak han sa som fastnade i mitt minne var "Du älskar att vara lärare va? Det syns. Många ser ut att ha roligt, men jag ser att du älskar att vara lärare". Det var en av dom finaste komplimangerna jag har fått. Iallafall yrkesmässigt. Det syns att jag älskar mitt jobb. Så fantastiskt.

Bio med mig själv!

När det blev bestämt att Simon skulle åka iväg så bestämde jag mig för att göra en liten mental to-do-lista över saker jag ska passa på att göra när jag är ensam. Vissa saker har jag glömt bort (därför skulle jag väl ha skrivit ner det istället för att ha det i huvudet) men vissa finns kvar. En del känns som helt ouppnåeliga och andra känns lite fåniga. Men här är en del av listan:

* Sova i soffan en hel natt
* Fika på stan ensam
* ...och då plugga/läsa på fiket
* Äta räkor (vilket Simon inte är så förtjust i)
* Äta en burk skagenröra
* Ha en egen liten spakväll
* Gå på bio ensam
* Träna ofta och bli riktigt stark
* Sjunga högt i lägenheten
* Dansa naken
* Storhandla
* Läsa en skönlitterär bok i flera timmar i sträck alternativt se en serie flera timmar i sträck
* Åka taxi ensam
* Göra Simons brunsås och kanske tillochmed förbättra den!
* Geocacha
* Unna mig saker så som ny jacka, fika, bio, god mat och saker jag vill ha

De som är överstrukna är de jag har gjort. Ja, inte så konstigt.

Ikväll ska jag få stryka en sak till. När Hungerspelen visades på bio för snart 2 år sedan såg jag den och kände mig dragen till den. Dagen efter fixade jag alla tre böckerna som ljudbok och jag lyssnade frenetiskt. Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog, men jag lyssnade iallafall minst en timma per dag. Ganska snart var triologin över och jag kände en sån tomhet man gör när man har varit så inne i något och sedan tar det bara slut. T.ex. som när jag läste sista Harry Potter-boken, såg sista avsnittet av 24 eller sista avsnittet i Vänner. När tomheten la sig en aning började jag nästa projekt: att längta till andra filmen! Nu är den äntligen här!

Jag har inte haft tillfälle att se den än, men varje dag sitter jag och längtar. I morse kände jag att "ikväll måste jag se den!". Jag fick dessvärre inte med mig någon kompis ikväll, men istället för att vänta till veckan för att se med sällskap så tog jag chansen och bokade en biljett till mig själv.

Så ikväll ska jag alltså gå på bio helt själv! Eller, inte helt ensam... Hela salongen är fullbokad, så jag kommer ju knappast vara ensam. Men ni fattar vad jag menar.

Kommer bli spännande! Hur gör man...? Ska man låtsas att man är i sällskap och att sällskapet har fått platser en bit bort? Eller ska jag sträcka på mig och visa att jag är cool som vågar gå själv? Eller kommer alla tycka att jag är tragisk som inte har några vänner? Får man äta godis?

Omtänksamhet

Jag skrev det här på facebook igår, och även om de allra flesta av mina läsare är kompis med mig på facebook så tänker jag dela med mig av det här så att ni andra också har en chans att få läsa vad jag får höra på jobbet.

Jag jobbade igår när en väldigt söt och frågvis pojke på 5 år kom till passningen. Han frågade om allt möjligt... t.ex varför näsor ser ut som dom gör, varför det är natt ute fast det är dag inne och hur många
kritor som finns i hela världen.

Pojke, 5 år: "Fröken... Har du nån storebror?"
Jag: "Jag har faktiskt två!"
Pojken: "Är dom pojkar eller flickor?"
Jag: "Dom är pojkar"
Pojken: "Vad har dom för lego?"
Jag: "ehm... ja... jag tror inte dom har lego, för dom är vuxna..."
Pojken: "Stackarna. Jag ska önska till tomten att dom får varsitt starwars-lego!"

Först skrattade jag åt frågan om mina bröder var pojkar eller flickor. Det är inte så lätt alltid. Jag brukar få höra om de gånger jag kallade min bror för "storasyster Erik". Jag minns även den gången jag insåg att morfar faktiskt var min mors far!

Sen blev jag så glad över pojkens omtänksamhet. Att han, helt uppriktigt, önskar att två helt okända människor ska få lego och få uppleva samma glädje som han själv (han fick nämligen själv ett starwars-lego när han fyllde år). Han hade lika gärna kunna säga "ha-ha, dom har inte lika kul som mig!" eller något annat egoistiskt. 

Jag har ju upplevt lite stress, panik och ångest över min uppsats. Men igårkväll när jag var på ett pass Bodybalance (jag har sagt det förut och jag säger det igen - som balsam för själen!) fann jag ett slags lugn. Jag kom till insikt att jag har ett ganska säkert liv. Jag har en stor familj som är fylld av kärlek, jag har Disa, Simon och ett tryggt hem. Det finns mat på bordet varje dag och jag behöver aldrig känna mig ensam om jag inte vill. Även om jag inte badar i pengar så har jag en trygghet, en buffert som ligger sparad, och jag vet att jag skulle få hjälp ekonomiskt om det skulle behövas. Jag är frisk och kry, och mig veterligen så är de jag håller av allra mest också det. Jag ser fram emot julen som kommer bli en massa dagar av mys, skratt och kramar av både min och Simons släktingar och jag behöver aldrig vara orolig för att alkoholen ska plockas fram och någon släkting ska bli odräglig. 

Jag har ett tryggt liv helt enkelt. Då spelar det ingen roll att jag har lite ångest över uppsatsen. 

Så nu ska jag koka te, äta knäck, lyssna på pianomusik och plugga lite till. 

Första ordentliga dippen

Jag har inte haft den bästa starten på examensarbetet. Första dagen blev jag förkyld, vilket jag fortfarande inte har blivit frisk ifrån, vilket medförde att jag hade dåligt med energi de första dagarna. Sedan skickade jag in några preliminära frågeställningar till min handledare för godkännande. Efter flera dagar utan svar frågade jag hur det gick för henne, varpå jag direkt får svar att hon "inte hade fått iväg svaret". Tack för det.

Första ordentliga veckan spenderades alltså genom att läsa flertalet böcker (har verkligen lärt mig att skumläsa nu!) utan att egentligen veta vad jag ska leta efter. Igår läste jag de sista böckerna jag hade valt ut och började strukturera upp vad jag ska skriva.

Idag började jag dagen med att storstäda lägenheten. Det behövdes verkligen. Jag bestämde mig för att börja plugga klockan 11. Jag var helt inställd på det och ju renare lägenheten blev desto mer inspiration fick jag att skriva. Så satte jag mig ner. Öppnade dokumentet. Sen förstelnades mina fingrar. Halsen blev tjock och varje muskel i mina armar vägrade göra det som krävdes för att skriva.

Och så har det hållit på resten av dagen. Jag har i och för sig tvättat och manglat dukar också, men det känns inte riktigt helt bra. Det var inte såhär jag föreställde mig att jag skulle skriva min uppsats. I min vision har jag tänkt att jag ska plugga mellan 8 och 17, gjort det jag skulle och sedan vara ledig på kvällarna. Ingen ångest, ingen klump i magen, lagom mycket stress och massor av inspiration.

Just nu vet jag inte exakt vad som är problemet... Kanske tror jag för lite på mig själv? Det lilla jag har skrivit läser jag med avsmak. Eller tar jag för slappt på det här? Tänker att det ordnar sig till slut?

Åh. Jag hade verkligen behövt Simon i närheten en dag som denna. Få kroppskontakt, få höra några stärkande ord och någon att dela min frustration med.

En sak som får mig på bättre humör är tanken på att om två månader är jag på min examensceremoni! Oavsett om jag klarar c-uppsatsen eller inte så kommer jag ändå vara med på ceremonin med mina klasskompisar och jag kommer vara stolt. Jag är faktiskt väldigt nöjd över mig själv som har klarat universitetstiden hittills utan kompletteringar. Och jag vet att jag kommer bli en bra lärare - även om min uppsats blir katastrofalt dålig.

En annan sak som får mig på bättre humör är tanken på mina fina syskonbarn. Jag har tänkt på dom en hel del de senaste dagarna, och hur de förgyller mitt liv genom att bara finnas. Känns väldigt tråkigt att vi träffas så sällan - men det blir desto roligare att ses när vi väl gör det!

En bild från en gulddag i mitt minne. Solen sken och vi busade i gräset i flera timmar. Klappade på grannkatten, plockade pinnar och gömde oss bakom vindskyddet. Eller bara höll handen och var varandra nära.

Störande saker i vardagen #7

När man upptäcker att man har kryddat havregrynsgröten med cayennepeppar istället för kanel...

Störande saker i vardagen #6

Den här listan hamnade lite i glömska, men nu får den ett litet uppsving.

#6 är: den där flärpen på gräddpaketen som ska göra öppningen enklare som oftast går av och därmed försvårar öppningen!

Att bry sig om det väsentliga

Igår cyklade jag hem från universitetet. Klockan var strax 13, solen värmde min rygg, det var vindstilla och jag funderade på om jag skulle ta en cykeltur förbi några geocaches.

Två nätter i rad har jag drömt att jag har gått i en uppförsbacke men halkat och ramlat rakt fram. I drömmarna har jag slagit i tänderna i backen och tänderna har därför skjutits in i tandköttet. Jag har vaknat kallsvettig och helt säker på att mina tänder är borta. Det sägs att drömmar där man förlorar tänder beror på en underliggande stress... kan det vara c-uppsatsen som spökar?

Nåväl. Jag cyklade hem och var ganska nära, när jag skulle göra en högersväng. Jag känner hur bakdäcket på cykeln glider undan och det går jättefortlångsamt alltihop. Jag hinner tänka "oj, nu faller jag, jag kanske borde försöka ta emot mig" men jag hinner inte riktigt reagera kroppsmässigt. Jag känner hur min axel slår i backen, sedan hakan och sist känner jag hur mina tänder på överkäket tar ett ordentligt bett i asfalten. "Undra hur lång tid det kommer ta innan jag får tandprotes? Åh, nej. Tänk om jag måste gå utan tänder i flera veckor!" hinner jag tänka en sekund innan en tjej springer fram till mig och frågar hur jag mår. Hon hjälper mig att trassla ut mina ben från cykeln (ett ben var i ramen... hur lyckades jag med det?) och plocka ihop mina böcker som hade spridits ut. När hon återigen frågar hur jag mår så har jag precis insett att jag blöder kring min mun och jag säger "är mina tänder kvar? visst är dom borta? Eller?" i lätt panik. Hon säger lugnande att alla tänder är kvar och hela. När inget annat var av och jag kände mig helt okej så gick hon vidare.

Nu i efterhand kändes det så knäppt att det var tänderna jag först brydde mig om. Skitsamma om jag hade brutit handen eller armen - tänderna får inte tryckas in! Ännu konstigare är det när jag tänker på hur viktig min arm och hand är i och med uppsatsskrivningen när jag samtidigt inte någonsin varit särskilt nöjd över mina tänder. Det är konstigt hur man prioriterar i vissa lägen.

När jag kom hem upptäckte jag att högerhanden hade massa hud som var uppfläkt och i köttet fanns en massa grus. Jag försökte tvätta bort det så gott det gick, men när jag stod där vid handfatet med tänkte jag på hur äckligt det var... hud som såg ut som det inte skulle göra, grus som var på fel ställen och dessutom behövde jag använda en pincett för att få ut grusbitar som hade åkt in under huden. Då kände jag hur det började svartna för ögonen och jag fick världens svettattack. Jag drog av mig klänningen och när jag skulle slita av mig mina leggings så inser jag att det är stora hål i dom... försöker i lätt panik slita av mig dom också, inser att jag har skrapat upp högerknä också och några sekunder senare ligger jag i bara underkläder på golvet och flämtar. Sen händer det märkliga:

Jag börjar skratta. Hysteriskt.

Det kändes så komiskt när jag låg där och toksvettades för lite skrapsår. Jag samlade mig och återvände till handfatet för att fortsätta rengörandet. Då tittar jag mig själv i spegeln och möter blicken av en tjej med svullen haka, blanka ögon, morgonfrisyr i håret och svett som rinner över bröstkorgen. Jag kan inte minnas sist jag svettades så mycket.

Idag mår jag bättre. Har lite ont i knät och nacken, men handen gör faktiskt väldigt ont. Tror inte jag fick ut allt grus... Jag satte på ett plåster och vill inte byta, för då måste jag se den uppfläkta huden igen. Någon som vet hur jag borde göra?

Jag är väldigt tacksam över att jag inte bröt något. Tänk så besvärligt att skriva c-uppsats med högerarmen i gips eller tänk om jag bröt båda benen och hamnade i rullstol? Då hade jag ju inte ens tagit mig in i min lägenhet... Eller tänk om jag tappade mina tänder och fick se ut såhär:

Examensarbetet

En underbar helg i Dublin med Simon har nu passerat. Vill ni läsa om vad vi gjorde kan ni gå in på Simons blogg som ni hittar här!

Igår hade jag min första dag på examensarbetet. Det var en liten presentation om hur man skriver och vad man ska tänka på, sen hade vi det första av tre seminarium. Där fick vi presentera vad vi hade tänkt skriva om och ge feedback till varandra. En efter en kom med bra och intressanta idéer, och jag, som var sist ut hade ingenting vettigt att säga. Examinatorn som ledde seminariet kom med några goda idéer, men inget kändes rätt.

Efter seminariet kom Sara hem till mig. Vi åt lunch, hämtade Disa från kattvakten, surrade, lagade middag och sen såg vi film. Grymt mysig dag! På kvällen kände jag hur det gjorde ont i halsen och jag kände mig allmänt slö.

I morse vaknade jag med halsont, slem och feber. Varenda muskel värkte och kroppen skrek när jag satte mig upp ur sängen. Men det var bara att slita sig upp, för jag hade en träff med min handledare. Jag tog en ipren och klistade på ett leende. Mötet med handledaren var väldigt givande, och nu vet jag äntligen vad jag ska skriva om! Jag har inte helt formulerat frågeställningen än, så jag väntar lite med att skriva ut den här.

Sen promenerade jag till biblioteket för att smyga runt i magasinet och låna en hel hög med böcker! Det känns lite läskigt och samtidigt mysigt att vandra runt där bland alla godluktade böcker och rörliga hyllor. När jag promenerar där nere tänker jag på två saker:

1. Scenen från en film (jag kan inte komma på vilken det är... kan det vara Kenny Starfighter?) där de springer i ett bibliotek med rörliga hyllplan och är jagade av någon. Plötsligt kommer hyllorna närmre och närmre... kommer de hinna undan innan de kläms?
2. När jag hade en rundtur för Simon. Visade han den coola klockan i UB, vart man köper det bästa kaffet och det mysiga magasinet. Jag berättade vilka knappar man trycker på för att flytta på hyllorna, och hur viktigt det var att kolla så att ingen är i mitten av hyllorna innan man flyttar på dom. Sekunden senare ser jag hur Simon för sitt finger mot den rödblinkade knappen och precis som ett nyfiket barn trycker han försiktigt på knappen. Hyllan hostar till och börjar röra sig. En tjej skriker till och både jag och Simon inser att han inte hade lyssnat på mina instruktioner. Tjejen som var i risk för ihopklämning lyckades stoppa hyllorna, men jag kunde verkligen känna hennes panik!

När jag hade alla mina böcker cyklade jag de 500 meterna till Iksu. Jag har tagit på mig lite extrajobb, så ungefär en gång i månaden ska jag städa och rengöra leksakerna i passningen. Men efter de 500 meterna så trodde jag att jag skulle svimma av utmattning. Efter städningen, som ändå gick bra, cyklade jag hem och slängde mig i soffan. Låg där och somnade med Disa på min mage.

Nu är klockan halv åtta. Jag har tvingat i mig middag och nu mår jag lite bättre. Hoppas på en piggare dag i morgon så jag kan börja mitt examensarbete på riktigt! Tänker jobba hårt nu i början så jag kan ta mig en veckas ledighet i jul. Men det känns lite snopet att spendera den första dagen i soffan. Men det är bara att komma ihåg att man är sjuk då och då, och då är det viktigt att fokusera på att bli frisk. Så istället för att ha ångest för allt det jag borde göra så lägger jag all min energi på att bli frisk. Nu när jag inte har en partner eller barn att ta hand om så kan jag ju faktiskt jobba ikapp några kvällar!

Så nu ska jag koka mig en tredje kopp te för dagen, kura upp i sängen och slå igång en film. Plugget får vänta till imorgon då jag är frisk!

Nattplugg och underliga konversationer

I natt vaknade jag och efter en noga uträkning av siffrornas validitet och fenomenografiska perspektiv insåg jag att klockan var 03.15 och efter en ytterligare uträkning av Dysthes teorier i samband med Martons teorier insåg jag att jag kunde fortsätta sova. Jag kan med säkerhet säga att det kommer bli skönt med några dagars ledighet.

Just nu är jag på Arlanda och har lite drygt en timma kvar att fördriva. Min första erfarenhet av Arlanda på egen hand är väl inte strålande...

Men jag börjar med resans början. Jag kände mig lat och rik, så därför valde jag taxi framför buss (tack och lov att jag inte är så dumsnål!). 05.40 möttes jag av en klämkäck kille som sa "gooomorron!" när jag öppnade ytterdörren. Efter en resa i tystnad betalar jag och han säger "behagar damen ett kvitto på resturen?". Jag blev så överrumplad av hans språkanvändning att jag bara fick ur mig ett "öööh... (Väldigt piteå-ö-igt)... Ja, tack!".

Resan till Arlanda gick bra. Sen skulle jag ta mig från terminal 4 till 5. Gick förvånansvärt smärtfritt det också. Sn tänkte jag att jag går direkt till min gate, så behöver jag inte stressa när det väl är dags. Jag kollade på en stor skylt, men den gav ingen information, så jag frågade en man med informationsväst. "Gå till 71-90, men du kan ta 73...". Så jag gick glad i hågen och letade efter gate 73. Men det fanns ingen! Jag gick fram och tillbaka, men jag hittade inte ens någon mellan 71-90. 

Jag gick till en annan informationsdisk där jag fick chansen att träffa en kvinna som förmodligen hade ätit en omogen grapefrukt till frukost. Jag kan inte förstå hur otrevlig man kan vara när man jobbar i en informationsdisk! Ungefär såhär lät det:

Jag: "hej, ursäkta, vart ligger gate 73?"

Kvinnan: "du, jag måste få se ditt pass..."

Jag: "varför det?" (jag hade passet långt ner i väskan och var inte sugen på att gräva fram det)

Kvinnan: "jamen, du ljuger ju. Det finns ingen gate 73... Jag vill se att du ens får åka..."

Jag: "jaaaa... Men... Det var en som sa"

Kvinnan: "jaha. Du måste gå och checka in först"

Jag: "jag HAR redan checkat in, men jag undrar vart jag ska gå. Var är min gate?"

Kvinnan: "lyssna nu, du måste checka in först... Alltså gå till en disk, få ett boardingkort och SEN kan du fråga vart du ska!"

Jag: (här blir jag alldeles rosa i ansiktet och börjar svettas) "men... Jag har redan gjort det. Jag åkte från Umeå och ska nu vidare till Dublin..."

Kvinnan: "jamen säg det då. Gå till gate 58-69"

Det visade sig att den första killen hade sagt att jag skulle till incheckningsdisk nr 73... Inte gate 73. Men när jag gick från kvinnan så skämdes jag. Hur kunde jag inte förstå vad hon menade? Men när jag sen stod i kön till säkerhetskontrollen så ville jag gå tillbaka till henne och säga något i stil med "det tjänar ingenting till att vara sur och dumförklara dom som ber om hjälp... Hoppas du får en trevlig dag!", men jag varken vågade eller orkade.

När det var dags för säkerhetskontrollen så fick jag massage. Jag hade inget olagligt på mig, så jag fick gå vidare. Där stod en vakt vid min väska och väntade på mig. 

Vakten: "Hrm... Har du något organiskt eller animaliskt?"

Jag: "oj... Ja... Jag har pingvinlakrits och ett äpple..." (Jag blev ännu mer svettig och började plocka fram mina godsaker)

Vakten: "åh, mums! Får jag en bit lakrits?"

Jag: "he he (lite osäker på om han menade allvar eller skojade)... Jo, visst... (Börjar öppna förpackningen)"

Vakten: "haha, nej, jag skojade bara! Men äpplet vill jag gärna ha!"

Jag: "eeeeh"

Vakten: "jag kanske borde sluta skoja sådär med folk... Alla verkar så osäkra... Men allt ser bra ut. Ha en trevlig resa!"

Så. Nu sitter jag här vid den rätta gaten och väntar på att tiden ska gå. Om fyra timmar är jag framme!

Nöjd.

Just nu är jag så sjukt nöjd över mig själv. På tisdag ska min examinationsuppgift in, men jag är klar redan nu! Och det är bara onsdag!

Disa är lämnad hos kattvakten (haha, det låter så sjukt opersonligt att kalla henne för kattvakten. Men det är inte menat så), resväskan är framplockad och så är även passet. Imorgon ska jag antingen ta en sovmorgon eller stiga upp tidigt och träna. Nu när jag har så mycket tid över! Efter det väntar en grupptenta som ska redovisas (vi är snart klara med den, så det hinner vi fixa bara någon timma innan redovisning), sista tvättning, städning, packning och sen en tidig sängläggning.

SEN ÅKER JAG!!

Åh. Jag tror jag spricker av längtan. Jag är så nervös!! Det känns som att jag ska på en första dejt med en kille jag är så kär i. Vad ska jag säga? Tänk om jag får svettringar under armarna? Åh. Jag får inte glömma tuggummi!

Det här är det längsta vi har varit ifrån varandra. 50 dagar är det sedan jag vinkade av honom på flygplatsen. "Bah. Det är ju ingenting" tänker säkert vissa av er. Men det är en lång tid när man har spenderat de senaste sex åren och fyra månaderna alltid i närhet av varandra.

Det har ändå gått bra här hemma. Lite tomt och ensamt har det varit ibland. Speciellt när jag har haft en jobbig dag eller mensvärk. Dagar då jag har varit i behov av en Simonkram där jag får hålla om hans midja och borra ner mitt huvud under hans arm, medan han håller sina armar runt hela min överkropp och jag känner mig så trygg som det bara går. Men det har ändå gått fort. Hälften är nu gjord, och det brukar ju alltid vara den andra hälften som går fortare... sägs det. I början hade jag ju min praktik som tog upp 97% av mina tankar. Nu kommer jag ha c-uppsatsen, och även om den kommer ta mycket av mina tankar så kommer det nog mest bestå av ångest.

Nej. Nu ska jag sätta mig ner med min stickning, titta på tv och dricka en kopp te. Kanske gör jag mig en fattig riddare också.

...medan jag drömmer mig bort till min riddare Simon...

Jag är på väg...

* att skriva min sista examinationsuppgift. Om man inte räknar examensarbetet då! 

* till Dublin! Åh vad jag längtar efter Simon nu. De senaste nätterna har jag drömt hur jag går ner för en trappa och där nere står Simon (Jag vet inte varför det är just en trappa... någon som har läst Freud som vill tyda? Pappa...?). Jag bokade alldeles nyss flygtaxi. Fredag morgon 05.40 startar min resa! 

* att koka massvis med sylt! Jag kokade för ett par veckor sedan, men det tog slut ganska fort. Nu när jag håller på att tömma kylen inför Dublinresan så blir det lite frysmat. Har en hel del pannkaka att äta, och det går ju inte utan lingonsylt!

* att driva mig till vansinne. Har noll motivation att skriva min sista skrivuppgift. Hur ska det gå att skriva en 15 hp-uppsats - helt själv? 

* att sticka mig en halsduk! Jag började igår. Satt vid köksbordet med en tekopp och lyssnade på P3 dokumentär. I morse såg jag på nyhetsmorgon, drack en kopp kaffe och stickade. Såg hur min framtid kommer se ut. Dock har jag väldigt ont i höger pekfinger på grund av min stickningsteknik. Hoppas att det går över!

* till Island. Varje gång jag tänker på det eller pratar om det så pirrar det i magen. Det är 87 dagar kvar, vilket är ganska länge, men det känns så snart! Sen när jag tänker på att jag ska fira min födelsedag, Simons födelsedag, spendera påsken och våren där borta så känner jag bara "nej, nej, vad har jag gett mig in på?". Det är väl det som känns jobbigast just nu. Om knappt två månader kommer Simon hem igen, men då åker jag om tre månader! Men oj vad jag längtar ändå!

* att förgifta mig själv med mina matlagningskunskaper. Jag skulle laga korvstroganoff igår. Löken var slut, men jag tänkte "hur viktig kan lök vara?". Det visade sig att den är väldigt viktig. Sen hällde jag i grädde, men den verkade ha varit fryst... Så det var bara att kasta allt och steka lite (färdiga) köttbullar, grönsaker och äta till min bulgur. Lite torrt och tråkigt.

Nu när jag har skrivit den här listan och tänkt på vad jag är på väg, så har jag fått denna fantastiska låt på hjärnan:

Jag utmanar er att se från början till slut! Med volym såklart!

Vägra vara utan kel!

Såhär är det i princip alltid när jag ska plugga. Då blir Disa kelnödig och vägrar ligga någon annanstans än på mig/datorn.

Egentligen är det väldigt mysigt. Men det är liiite irriterande när jag redan innan har nog svårt med koncentrationen. Då kommer hon och är supersöt. Vem kan säga nej till kel?

Just det. Jag har ju fått glasögon. Det har jag ju glömt att berätta. Kan inte förstå att det har tagit mig så många år att skaffa glasögon. Det är ju som en helt ny värld!

Jag antar att jag bad om det...

Det här utspelade sig på min praktik, där jag går hand i hand med en sjuåring (som jag för övrigt råkade sätta mig på. På hans HUVUD! Men mer om det en annan gång). Han tittar fascinerat på mig och det känns nästan som att han beundrar mig.

Pojken: ...Jeeennyyy...

Jag: Ja...?

Pojken: Hur gammal är du?

Jag: Gissa!

Pojken, som tänker länge och väl: 39!

Jag: Nej o nej. Mycket yngre! 

Pojken: Men du har ju rynkor! Det har min mamma också, och hon är 39!

 Så. Vilken är den bästa anti-rynk-krämen? 

Små saker som gör mig glad

Igår tog jag cykeln och cyklade mot Strömpilen. Vädret var underbart! Solen värmde, vindstilla och klarblå himmel. Jag gjorde några pit-stop och tog några caches på vägen.

Mitt mål var alltså Strömpilen där jag dels skulle veckohandla och dels reklamera en jacka. För två veckor sedan, när mamma var här på besök, köpte jag mig en ny jacka. Denna jacka har duffelknäppning, en liten detalj som jag gillar väldigt mycket. För en vecka sedan, när syster och svåger var på besök, lossnade en ögla och hela knäppningen blev... knäpp. På grund av tidsbrist och lathet har jag inte orkat sy fast öglan igen. Men nu när jag ändå skulle till Strömpilen för veckohandling så kunde jag ju fara förbi affären och höra om jag kunde få byta till en ny jacka. Ett klädesplagg ska faktiskt inte gå sönder efter en vecka...

Väl inne förklarade jag problemet och hon i kassan var väldigt tillmötesgående. Jag fick leta efter en ny jacka, men den var slut i min storlek, så jag fick göra ett återköp och få pengarna tillbaka. Då tackade jag samtidigt som jag suckade lite och förklarade att det var synd, för det var en sån fin jacka. Då sa hon att jag kunde få köpa tillbaka den för ett reducerat pris. "Ja... låt oss säga... 50%?".

Så vips hade jag pengar i börsen. Stort leende. Kände mig nästan lite tjuvaktig. Så i morse sydde jag fast öglan ordentligt och njöt lite skamset över mina extrapengar.

Efter "reklamationen" så stegade jag in på Ica. Innan jag lämnade hemmet kollade jag mitt saldo på ica-kortet, och där stod det 384 kr. Jag köpte allt på inköpslistan och lite mer där till. När jag stod i kassan så såg jag hur totalbeloppet närmade sig mitt saldo, och jag gjorde mig beredd att betala med mitt vanliga kontokort. Men se där! Totalsumman slutade på 383,50 kronor. Sweet!

I brist på annat!

1. Hur gammal är du?
22 år. Ja, jag var tvungen att fundera två gånger.

2. Hur gammal känner du dig?
Det är lite konstigt det där, för jag känner olika... Ibland känner jag mig som fortfarande 17 år, där jag nästan behöver fråga om lov för att göra vissa saker. Jag höll nästan på att fråga mina föräldrar om lov för att få boka en biljett till Irland. Sen kom jag på att det är mitt egna beslut. Men ibland, speciellt när jag ser 18-åringar på bussen/stan/bion, känner jag mig som minst 38 år. Muttrar för mig själv att "de minsann borde sluta tänka på utseendet och istället ta på sig mössa. Det är ju ändå nollgradigt". Eller när jag hör dessa 18-åringar planera hur fett det kommer bli med helg, när jag själv ser fram emot att få tända ljus och gå och lägga min innan klockan 23.

3. Vilken film såg du senast?
Ja... jag minns faktiskt inte. Jag sov "Despicable me", och det var nog senast jag jag "såg" en film. Jag försöker verkligen komma ihåg vilken film jag såg senast (och då menar jag alltså från början till slut), och då måste jag nog säga "500 days of Summer", som för övrig är en fantastiskt bra film!

4. Vilken årstid föredrar du? Varför?
Alla årstider har sin charm, men den jag längtar mest till är utan tvekan sommaren. Kommer längta ännu mer när jag kommer ha min första semester! Det som gör sommaren till vinnare är:
* allmän glädje bland de allra flesta människor
* känslan av frihet. Det är så mycket enklare att bara ta en promenad och köpa glass när man bara (knappt) behöver ta på sig sandaler och promenera iväg, till skillnad från då man måste ta på sig täckisar, fyra lager kläder och dessutom skotta sig fram. Sen är jag inte så sugen på glass då det är minus 28 grader.
* ledighet
* ljusa kvällar
* regnoväder
* hur Piteå blommar upp på sommaren

5. Är du besatt av någonting?
Alltså, besatt skulle jag inte säga... Men jag vill alltid ha tillgång till tuggummi, te, kaffe och lakrits. Jag kanske inte behöver äta något av det på flera dagar, men jag vill alltid veta att det finns att tillgå.

6. Beskriv platsen du befinner dig i nu
Köket, som i vanliga fall brukar vara min favoritplats, men som nu är det stökigaste rummet. Tidningar, brev, torkad svamp, kaffekopp, tekopp och flingpaket trängs på bordet samtidigt som min dator. Jag sitter med utsikt ut genom fönstret. Det var en liten fågel som flög in i fönstret, varpå Disa ska försöka fånga fågeln, vilket leder till att hon springer rakt in i fönstret och välter ut blomkrukan.

7. Nämn tre saker man kanske inte vet om dig:
* Jag har födelsemärken på undersidan av pektårna (det ser ut som att jag har gått på en liten prick choklad). Perfekt för identifikation ifall jag skulle dö, och det enda man kan se är mina tår. Då behöver mina nära och kära inte fundera.
* Jag är grym på att baka chokladbollar, men är värdelös på muffins
* Jag kan (eller åtminstone kunde, i mina glansdagar) lösa en rubiks kub på 42 sekunder

8. När vaknade du idag?
05.45, precis den tiden jag alltid vaknade under praktiken. Kunde gladeligen somna om och sova ytterligare två timmar.

9. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Realistiskt: I Dublin, sittande på en pub och håller hand med Simon.
Ren fantasi: I en solstol på en paradisö tillsammans med min familj.

10. Hur vill du spendera din pension?
Jag vill lära mig nya saker, t.ex teknik och andra hippa saker. Jag vill sitta på min stora altan, sticka kläder till mina barnbarn samtidigt som Simon kommer med en kopp kaffe och två bullar. Dessutom vill jag ha en husbil som vi far omkring i, hälsar på släkt och vänner runt om i världen.

11. Vilka saker finns alltid i ditt skafferi/kyl/frys?
Mjölk, ägg, strösocker, mjöl, smör (dvs. basen för de allra flesta bakverk. Förutom mjölken då. Men den är till för kaffet)

12. Vilket är ditt favoritgodis?
Pingvinlakrits. Ni vet, sånt man köper på flygplatser. Det måste vara saltlakrits!

13. Hur många gånger har du flyttat?
Två. Första gången flyttade jag hemifrån, andra gången panikflyttade jag på grund av vattenskada. Båda gångerna har blivit riktigt lyckade!

14. Senaste filmen du såg på bio?
Jag vill minnas att jag har sett något här i Umeå nu i höst, men jag kan verkligen inte komma på vad det var... Så det jag minns var "World war Z" som jag såg hemma i Piteå i somras.

15. Vad åt du till frukost?
En stor kopp te, mackor med leverpastej och en clementin. Vill egentligen skriva "egengjord granola med kvarg, en fruktsallad och hemmagjord fullkornsbröd med ägg. Drack även en powersmoothie". Men... Frukost är inte riktigt min grej...

16. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Jag var tolv år. De äldsta syskonen hade flyttat hemifrån, jag spelade fotboll och piano. Gick i sexan. Fick min första mens och var förkrossad men ändå stolt. Kände mig inte så cool i tandställning som fick mig att läspa, men kände mig cool när folk trodde att min tandställningsburk i jeansfickan var en snusdosa. Var hemligt kär i Orlando Bloom (haha, jag rodnar när jag avslöjar min djupaste hemlighet!). Längtade efter att få ta sånglektioner.

17. Har du något smeknamn?
Inte så att folk känner mig vid det namnet bättre än vid Jenny, men hemma kallas jag för Jempan. Haha. Det är så fulsnyggt. Tror det kom ifrån att min äldsta bror sjöng "Jempan, du lilla Jempan...", men jag vet inte alls varför han gjorde det eller vart det ens kom ifrån. Sen utvecklades det smeknamnet, så vissa kallar mig ibland för Jempus. Simon har flera smeknamn på mig, inget som är självklart... Men ibland får jag heta "Bumbibjörnen". Det kommer från hur mina ögon ser ut när de är uppsvullna efter en skön natt med djupa drömmar.

18. Vilka är dina största svagheter?
När jag blir arg och egentligen vill försvara mig med ett klokt argument så börjar jag gråta. Inte så respektingivande. Dessutom, om någon skulle ta en spindel i närheten av mig så fungerar jag inte alls... jag slår av helt.

19. Har du någon gång ringt polisen?
Ja, fast inte till 112. Bara när det gäller stöldanmälan, tips och sånt. Men jag har ringt till ambulansen ett par gånger... Pulshöjande!

20. Vem gjorde senast något extra speciellt till dig?
Mina handledare på praktiken som gav mig kramar med tårfyllda ögon (tårar som var: så tråkigt att du ska lämna oss!), och en present! Så himla oväntat! Men jag blev väldigt, väldigt glad!

En kärleksförklaring

Första gången jag såg dig hoppade jag av lycka. Jag hade haft ett slags hål i mitt liv som jag hade försökt fylla med någonting, och det var först när jag såg dig hemma hos mig som jag förstod att det var just dig jag har letat efter.

Du skänker mig trygghet och glädje. Du är snygg, ja, jag skulle nog hellre säga elegant. Varje morgon när jag ser dig så ler jag. Ler åt de fantastiska minnen vi har tillsammans och de minnen vi kommer skapa i framtiden.

Vi vet båda att det här är en tillfällig relation som kommer hålla i ett, kanske två år till, men jag ska njuta så länge det varar. Du vet, och du visste det redan från början, att jag kommer vilja ha någonting annat i framtiden - något du inte kan ge mig. Men när den dagen kommer... den dagen vi skiljs åt... då ska jag ta ett ordentligt farväl och kanske gråta en skvätt. Men jag kommer ganska fort sluta gråta och istället glädjas åt de år vi har haft tillsammans. Och jag kommer vara lycklig för den som kommer att få vara med dig.

Jag älskar dig.

Min älskade diskmaskin. Vet du hur mycket glädje du har skänkt mig?

Innan du kom in i mitt liv var jag frustrerad, ständigt blöt och hade torra händer. Jag förbannade diskhögen som aldrig ville ta slut. Men sedan den dagen du stod i mitt kök har den lilla handdiskning varit nästan en fröjd. Det känns harmoniskt att diska skärbrädan, kastrullerna och kanske knivarna i samma takt som ditt surr. Och det ljud du gör när du släpper ut det allra sista vattnet, precis innan du slocknar, det är bland det bästa ljud jag vet.

Jag ska vårda dig ömt. Ta hand om dina rör och låta dig stå och vädra då och då. Det är du värd.

Äventyr med klassen!

Nu är jag inne på min sista vecka av praktiken. Nästa gång jag är lärare i en klass är jag faktiskt en lärare på riktigt! 

Som en liten avslutning har jag och hon jag gör praktik tillsammans med anordnat en liten grej. När klassen kom tillbaka från lunchrasten så var varken jag eller Anna i klassrummet. Istället låg en lapp där vi hade skrivit något liknande "Vi har gått på äventyr för att leta skatter, men vi behöver nog er hjälp". Så Lena, vår handledare och klassens lärare, triggade igång eleverna med frågor som "vad är det för skatter?" och "undra vart dom letar skatterna?". Lena gick iväg med eleverna till en närliggande park, och där låg jag och Anna på varsin bänk - helt utslagna av allt letande.

Vi berättade för eleverna att vi hade fått ett telefonsamtal av en man som heter Harald Hemlig som sa att det skulle finnas sex stycken skatter runt om i parken. Vi bad om hjälp av eleverna, som nu var så taggade att de inte kunde stå still, och vips så var de överallt i parken och letade. Dom hittade fyra stycken ganska fort, men två som var lite mer gömda tog längre tid. När alla sex skatter (dvs matlådor) hade hittats så gick vi tillbaka till klassrummet.

Väl inne i klassrummet så hittade vi en till lapp från Harald Hemlig som skrev att vi kunde öppna skatterna. Vi samlades i ring och vi öppnade sakta skatterna. Där i låg kuvert som i sig hade en bild i sig. Det här var vad vi hade i skatterna (tänk er nu bilder på):

en femma        elefanter       popcorn        fredag          myror        en fyra

Tillsammans fick eleverna flytta runt bilderna och fundera på vad de betydde. Efter ett tag kunde de lista ut att det förmodligen betydde att vi ska se på fem myror är fler än fyra elefanter på fredag samtidigt som vi äter popcorn.

Mitt förslag om att fyra elefanter äter popcornmyror den femte fredagen var inte lika populärt.

Det här med skattjakten gjorde vi alltså i halvklass, både igår och idag. Vår rädsla var att den första gruppen skulle avslöja allt för den andra gruppen, så därför fick de lova dyrt och heligt (vi både tummade och kramades om det) att absolut inte berättade det för klasskompisarna. Och det verkade som att det fungerade - ingen i den andra gruppen visste vad som var på gång!

Det är sånt här jag vill göra med min framtida klass. Äventyr, men ändå med visst pedagogiskt inslag. Här var det samarbete, lite orientering, problemlösning och viss läsförståelse som tränades. Allt behöver inte vara matteboken, dåliga vhs-filmer om däggdjur bara för att multimedia rekommenderar det eller inlärning och repetition.

Även om jag ser fram emot att börja arbeta som lärare så är jag otroligt glad över att jag sätter det åt sidan ett halvår för att vara au pair. Alla jag har berättat det för säger alltid "men så klokt", "härligt!" eller "oj, det önskar jag att jag hade gjort när jag var ung". Att vara lärare har jag gott om tid för. Jag ska ju för tusiken jobba i 40 år! Det är dubbelt så länge som jag har levt hittills.

Allt det här skattletande har fått mig på geocachinghumör! Jag har försökt ta mig ut ett par gånger i veckan, men det börjar kännas motigt när det är så kallt... dessutom känner jag mig inte helt bekväm att smyga runt helt ensam ;)

100 dagar

Det här är så sjukt att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag tror jag helt enkelt skriver det rakt av. Håll i er nu:

Om 100 dagar har jag min lärarexamen!

Jag startade ju den här bloggen när jag skulle flytta till Umeå och börja lärarutbildningen, och nu är jag snart klar! Det här är så konstigt att jag inte vet vad jag ska göra med alla mina känslor.

Jag vill dansa av glädje samtidigt som jag vill att de ska lägga på ett extra år, så jag har lite kvar av karamellen.

Om 100 dagar står jag på egna ben, redo för nya äventyr. Om 106 dagar flyttar jag till Island. Känns skrämmande.

Igår skrev jag ju att jag var i en förvirrad period, och idag märktes det väldigt tydligt. När jag kom till skolan fick jag tillbaka min börs. Och mina vantar. Och mössan. Min handledare berättade om nästa lektion och fem minuter senare kom en annan lärare och frågade vad som händer kommande lektionen... Det var blankt. Jag hade inte en blekaste aning.

Det var lite skrämmande. Okej att jag glömmer saker (men jag får aldrig mer glömma börsen!) här och där, men jag vill inte vara en sån som glömmer vad folk säger. Speciellt inte när det gäller viktiga saker.

Efter skolan for jag en liten sväng på stan och köpte en ny duk. När jag skulle betala så säger kassörskan "du... ehm... jag tror det går lättare om du försöker med ditt visa istället för körkortet...". Helt plötsligt matchade jag min röda halsduk lite väl bra.

Min syster och hennes man kommer hit i helgen för att husera lite, och jag blev för en stund väldigt osäker på om det var i helgen eller nästa helg. Så jag slänger iväg ett sms till henne. Lite senare berättar jag för en kollega i personalrummet om min virrighet och vår konversation följer som sådan:
Jag: "på fredag kommer min syster. Tror jag"
Kollega: "Imorgon alltså?"
Jag: "Haha, nej. På fredag"
Kollega: "Ja, imorgon. Det är torsdag idag"
Jag: "Försök inte lura mig! Jag har koll på att det är onsdag. Eller vänta nu. Tisdag. Det är tisdag idag, det är jag säker på!"
Kollega: "Skojar du nu, eller är du verkligen såhär virrig?"

Usch. Känns lite som den där gången jag trodde det var 2011 i flera veckors tid, fast det egentligen var 2012. Allt är så förvridet. Som att sanningen inte är sanning och att allt är en komplott för att se hur jag reagerar, lite som Truman Show.

Jenny Show - Följ med på experimentet där vi undersöker hur lång tid det tar innan en helt vanlig tjej tappar greppet om verkligheten och blir en crazy-cat-lady. Sänds dygnet runt!

Förvirringen är total

I de allra flesta par så kompletterar man varandra på ett eller ett annat sätt. Antingen är den ena pratig och den andra en god lyssnare, eller så är den ena en bra kock medan den andra är en matglad ätare. I mitt och Simons förhållande är det jag som är den som har koll på saker och ting medan Simon mer "goes with the flow" och är... tja... förvirrad.

Men nu när jag lever ett vardagsliv utan Simon har min hjärna blivit ett stort mos. Det är som att den förväntar sig att ha någon att hjälpa och fixa struktur, men utan någon att hjälpa och strukturera så blir det som sagt lite knasigt i hjärnan. Det är som att den försöker ta Simons plats och vara förvirrad. Men grejen är att den del av hjärnan som har koll och är strukturerad försvinner i förvirringen. Hänger ni med?

Här är ett urval av förvirrade saker jag har gjort de senaste veckorna:

* Förra veckan när jag hade jobbat på Iksu kom jag hem utan halsduk, mössa och vantar. De låg kvar i arbetsrummet.

* Jag har glömt nyckelknippan i dörren.

* Jag har ställt väckarklockan under helgen.

* Jag har hällt fil i kaffet och mjölk i flingorna.

* Jag skulle hem från praktiken och glömde ta på mig ytterskorna. Tack och lov att jag hade inneskor!

* Jag har kokat vatten till kaffet. Glömt bort det. Kokat igen. Glömt bort det igen. Kokat igen men med tanke att göra te. Glömt bort det igen och upptäckt det morgonen efter.

Men idag hände nog det värsta hittills! Jag var på praktiken och skulle åka direkt till Iksu för att jobba. När jag kom fram skulle jag gå och köpa en kopp kaffe och en baguette (min otroligt efterlängtade middag!) när jag upptäcker att min plånbok är borta. Min första tanke är ficktjuv, men efter lite tankeverksamhet så insåg jag att den troligen ligger kvar någonstans på skolan. Jag letar upp telefonnummer till alla fritidsavdelningar, men ingen svarar. När jag ringder det femte telefonnumret svarar en vänlig själ som hjälper mig! Hon hittade plånboken på hatthyllan. Vad den gjorde där vet jag inte, men skönt att ha den upphittad!

Jag blev insläppt på jobbet, trots att jag saknade mitt passerkort. Men magen kurrar och jag längtar efter min kaffekopp med mjölk.

En enkel biljett till Island, tack!

Nu har det blivit verklighet. Jag står här med bokningskvittot av en enkel flygbiljett till Reykjavik.

Det känns så fantastiskt, spännande, oroväckande, längtansfullt och otroligt. Jag kan fortfarande inte förstå att jag kommer att bo i ett helt annat land alldeles ensam. Eller, inte helt ensam... jag har ju ett par hundra tusen invånare och min au pair-familj, men ensam på så sätt att ingen följer med mig på mitt äventyr. Kommer bli en upplevelse utan dess like.

Jag fick en video skickad till mig, och när jag såg den så började jag nästan gråta. Den var så vacker och jag blev så lycklig över att jag har fått chansen att uppleva det som visades på riktigt. Men samtidigt blir jag lite nervös, rädd och ledsen när jag tänker på att jag kommer vara ifrån Simon, Disa och resten av min familj i ett halvår!

Kolla på videon här!

Om en månad är jag i Dublin. En månad efter det är det andra advent. Ytterligare en månad efter det är det 2014. Och en månad efter det är jag på plats i Gardabær och har varit det i två veckor...

Tiden går och snart kommer jag väl skriva "tänk att det var ett år sen jag flög till Island!".

Realistiska planeringar

Exakt nu har min halva praktikperiod gått. Det har både gått fort och dagarna rusar fram, men samtidigt känns det som att jag har varit där i flera månader och att det aldrig tar slut.

Den här kursen är inte som de andra kurserna jag har gjort praktik på. Då har det varit tydliga uppgifter som "planera och genomför 20 matematiklektioner" eller "gör en LUS på två elever och skriv ett fiktivt åtgärdsprogram till dessa". Men nu har vi själva fått skriva mål. Först fick vi skriva en nulägesbeskrivning och sedan skriva egna mål som vi ska arbeta mot. Flummigt? Ja. Men det är ändå bra, för för första gången ska jag ägna en hel praktikperiod åt mig själv och min egna utveckling som lärare. Jag behöver inte räkna antalet lektioner eller ha handledarsamtal stup i kvarten.

Ett av mina mål var att jag ska skriva en lektionsplanering, genomföra den och sedan utvärdera den utifrån ett sociokulturellt och ett fenomenografiskt perspektiv. Men jag tyckte att det var lite tunt, och framför allt var det många fina ord som inte riktigt speglar verkligheten.

Klassen jag är i nu har så fina kvaliteter, men det är inte en lika "snäll" klass som den jag har varit i tidigare. Det är kaosartat varje lektion. Jag har räknat att det är minst tre gånger vi möter tårfyllda elever PER DAG. Det springs, stökas, gruffas och gnälls. Jag har blivit allergisk mot nasala och gnälliga "fröööökeeeeen" och "jaaaaag oooorkaaar iiiiinteeee". Men som jag har lärt mig! Jag har lärt mig så mycket mer om läraryrket än vad jag någonsin gjort!

De timmar som är kvar av arbetsdagen när eleverna har gått över till fritids spenderas genom att gå igenom dagen, vad vi kan förändra och vad vi ska göra imorgon. Lite rättning och städning på det också. Sen är klockan 17 och det är dags att åka hem. Slutkörda. Hann vi skriva planeringar för varje kommande lektion? Nej. Vi hann planera lite så som "första lektionen gör vi det, sen andra lektionen gör vi det...". Vi kollade inte upp mål i kursplanerna, skrev ramfaktorer och en halv sida om lektionens syfte. Vi skrev inte heller tydligt metod minut för minut.

Imorgon kommer min lärare från Universitetet till min klass för att studera mig när jag håller i en lektion. Egentligen är jag inte särskild nervös för själva undervisningen eller kontakten med eleverna, för jag vet att jag är duktig på det, men jag är nervös för att göra "fel" enligt universitetsläraren. Det var över ett och ett halvt år sedan jag hade praktik senast. Inför besöket ska man skriva en utförlig lektionsplanering som ska skickas in till besökande lärare dagen innan. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag planeringarna på löpande band, precis som läraren ville ha den. Men nu då? Det är hjärnstopp. Jag vet inte alls vad läraren vill ha och jag vet inte hur man ska skriva en "korrekt" planering.

Som jag skrev tidigare så var ett av mina mål att planera en lektion, och jag skrev ett tillägg - att planeringen skulle vara realistisk gjord. Det vill säga på rasten, hastigt nedskriven på en post-it-lapp medan man snabbt häver i sig en kopp av äckligt automatkaffe. För det är så verkligheten ser ut. Ingen lärare ägnar minst 4 timmar på en lektionsplanering! Det är sådana planeringar jag har gjort under hela min utbildning. Det har blivit bra planeringar, det måste jag säga, men är dom realistiska i verkligheten?

Så vad ska jag göra inför imorgon? Skriva en bra, välformulerad planering (med litteraturhänvisningar och allt!) eller skriva av det jag har skrivet på post-it-lappen?

Jag vet att min lektion kommer bli lika bra oavsett om jag gör på det ena sättet eller det andra. Frågan är vad universitetsläraren kommer tycka?

Såhär glad är jag

över min bokade flygresa till Dublin!

Det var en helg som passade oss, men det passade inte för flygbolagen. Inga flyg skulle gå så som jag ville, vilket ledde till att jag antingen fick ta bara två dagar (dvs. en natt) i Dublin eller åka nattåg till arlanda, ta morgonflyget till Dublin... Ta förmiddagsflyget till Stockholm tre dagar senare för först vänta sex timmar och sedan ta nattbussen till Umeå. Kändes inte så jättekul. Men vad gör man inte för att träffa sin älskade?

Men så idag hände det! Jag kikade in på sas och såg att dom har släppt biljetter på de dagar jag ville åka!! Preciiiiis innan jag klickade på "boka" så kom jag på att jag skulle kolla om det fanns ungdomsbiljetter (men det kändes lite otroligt). Men se åt! Det fanns!! Så det blev 1500 kronor billigare och 5 timmar mindre restid än om jag hade åkt som vuxen. Fantastiskt!

Så nu är det bara 37 dagar kvar tills jag får krama om Simpo! :D Som jag längtar!

Är det verkligen okej?

Några gånger när jag har befunnit mig på en typisk mansdominerad arbetsplats, till exempel en bilverkstad (jag har en särskild i åtanke), så har jag nästan mått illa av de pornografiska almanackorna, slitz-tidningar i väntrummet och den blick männen ger mig. Ibland känns det som att de försöker klä av mig med blicken och säger saker som "jaha, då ska vi se vad lilla stumpan här behöver hjälp med". När jag är i en bilverkstad vill jag behandlad som en jämlike - inte som en stumpa eller ett objekt.

Den enda som får kalla mig stumpan är de i min närhet - inte någon okänd man.

Tyvärr är den här jargongen inget ovanligt. Man hör om det väldigt ofta. Det har kommit till den punkt där man blir överraskad när det inte händer. Men det som är positivt är att man faktiskt hör talas om det, och de allra flesta har något emot det.

Men för några dagar sedan var jag med om något obehagligt. I personalrummet på skolan där jag gör min praktik är det kvinnorna som dominerar. Jag vet inte antalet kvinnor och män, men jag ser ungefär tre män i rummet som max, medan det är minst ett tio-tal kvinnor i 50+. Jag känner mig trygg där. Trygg bland de starka kvinnorna som har fått tackla det patriarkala samhället i längre tid än jag och som har ett slags lugn över sig. Männen som är lärarrummet är på samma nivå som kvinnorna och alla respekterar varandra. Men då hände det som inte får hända.

En morgon var jag och sju kvinnor till i lärarrummet. Ingen av de manliga lärarna var där när en ung kille kommer in och säger "Hej! Jag ska vikariera här idag!". Då ser jag hur några av kvinnorna nästan slänger sig över honom och säger "Men lilla gubben, vill du ha lite kaffe? Jag bjuder!" och "Kan du inte komma hem och vikariera lite hemma hos mig sen? Jag behöver lite städhjälp! Haha!". Jag ser hur några av kvinnorna slukar honom med sina trånande ögon, och när han avlägsnar sig från rummet utbrister en "Halleluja så snygg! Han är så läcker att jag tror jag dör!".

Jag har hört samma kvinnor prata om hur män trycker ner kvinnor dagligen, vilka svin de har haft som ex-män och hur tråkigt det är att så få killar vill bli lärare. Jag skämdes när jag hörde dessa kvinnor skråla om hur het han var, och jag skämdes över att jag inte vågade säga ifrån.

Det är definitivt inte okej att män behandlar oss kvinnor på det sättet, men varför skulle det vara okej för kvinnor att behandla män på samma sätt?

Att ge en komplimang är något som alla borde bli bättre på, men det ska vara just en komplimang och inte ett trånande efter ett objekt. När jag satt där i lärarrummet så blev jag väldigt medveten om varför det finns så få manliga grundskolelärare. Det är så tråkigt, speciellt eftersom det är lärare vi pratar om. En lärare som ska undervisa eleverna och lära dom att alla är lika mycket värda och ska behandlas med respekt.

Lägenheten och 9 km

Jag har ju visat några bilder på vår lägenhet, men då var den ju inte riktigt färdig med alla möbler på plats och så...

Men nu känns den faktiskt riktigt hemtrevlig! Det som saknas är en Simon, men å andra sidan har jag ju en extra garderob... så det är väl plus minus noll ;)

Ni är så varmt välkomna att hälsa på! Jag har hembakta bullar att bjuda på!

Här har vi vardagsrummet. Soffan tar ju upp cirka halva rummet, men vi ångrar inte en sekund soffköpet! Så många timmar som spenderas där! 

Min och Disas toalett. Inte så mycket att se...

Vardagsrummet sett från köket. 

Till vänster ser man hallen och till höger ser man köket och dörren till sovrummet

 Sängen. Bäddad för en gångs skull!

Här har vi det man ser när man går in i sovrummet. Spetsgardiner från farmors gamla hus, och på fönsterbrädan står orkidéer (som har blommat för andra gången! Nöjd!) och murgröna. Det är så roligt att vakna varje morgon och se hur blommorna har växt under natten. På väggen finns en tavla där översta bilden är en bild på Simon och hans syster när dom var små, mittenbilden är en bild på mig och mina syskon, och bilden längst ner är en bild på mig och Simon. Jag gillar den tavlan, för den påminner oss om hur fina familjer vi har!

Här har vi köket! Gardinerna har jag svårt att veta om jag älskar eller hatar. I förra lägenheten satt de som ett smäck i köket, men här känns dom nästan för röriga. Men dom får hänga kvar tills jag hittar något bättre! Taklampan är från 60/70-talet - ett bra blocketfynd!

Vårt älskade klaffbord och våra favoritböcker. Jag har valt "Löss" som är en underbar barnbok som handlar om kaninen Simon som blir kär i klasskompisen Jenny, trots att hon har löss! När jag läste den för första gången (utan att veta vad den handlade om) så började jag nästan gråta. Så fint! Simon har valt två ölböcker... vem är förvånad?

När man ser bara fönstret så gillar jag gardinerna! Speciellt med den lilla fönsterlampan.

Jamie Oliver övervakar mina matlagningar. Det började som ett skämt att klistra upp hans ansikte... Men varje gång jag lagar mat och tittar på han så tänker jag "kan han så kan jag!" och gör en fantastisk (oftast) middag!

Disas fina matplats. Ibland har hon en liten kruka med kattgräs där också!

Sådär. Nu har ni fått se lite bättre bilder om hur jag lever. Inte så pjåkigt va?

I helgen har jag vilat! Och så som jag behövde det! I fredags somnade jag i soffan med Disa på magen, klockan var kring nio. Några timmar senare vaknade jag och stapplade in i sängen och sov till halv tio på morgonen.

Idag tänkte jag gå till Iksu för att träna, men Sara fick med mig ut i löpspåret istället. Jag har inte sprungit på flera månader, så jag var lite nervös. Men det gick faktiskt grymt bra! Det var ett tufft spår med sjuuuuka backar, men 9 kilometer senare var vi riktigt nöjda!

Jag får väl återkomma med hur jag mår imorgon ;)